Vi måste gå framåt
Efter en period av stabilitet, trygghet, självförtroende utmanar jag nu mina gränser. En månad full med förändringar där mina handlingar driver livet framåt och påverkar mig själv och andra. Jag styr (!). Det är oerhört läskigt och när kvällen blir natt känns det skönt att en dag har gått men jag vågar inte riktigt sova över stressen som nästa dag kommer medföra.
Om jag aldrig somnar blir det aldrig en ny dag?
Men tillskillnad från tidigare liknande situationer har jag ändå idag en förnimmelse av kontroll. Jag drar med mig känslan av trygghet och självförtroende in i mina nya planer och planerar att fixa detta. Det är steg jag måste ta för att komma framåt och det är dit jag vill.
Fucksion
Sjukt oattraktiva egenskaper utvecklas hos mig. Det är avund och svartsjuka. Ibland är gränsen mellan att vilja ha rättvisa och vara illvillig väldigt suddig. Jag tror att det ofta handlar om kontroll för min del. Att kunna planera och ha kontroll är väldigt viktigt och spontanitet är väldigt välkommet inom mina kontrollerade ramar. Men utanför det så känns det konstigt, det dunkar i tinningarna, håller mig vaken, äter mig innifrån.
Fusionfestival har orsakat mig en ångest som är bland de starkaste jag haft, och definitivt bland de längst ihållande. Jag önskar att hela skiten bara kunde ställas in för all framtid så slippr jag höra om det mer.
Inte rasist, men..
Kvällen slutar dåligt. Utanför Harrys (jävla skit, av alla alternativ hamnar jag ändå där när jag är ute med jobbet!) börjer jag mig fram för att leta upp min plånbok ur min ryggsäck. En kille går förbi påväg till kön och säger
- Nice ass.
Min kollega/vän verkar glad för mig skull och killen ler vänligt. Vad förväntas av mig? Att jag ska le tillbaka för att någon har påpekat att utseendet på min rumpa? Ibland önskar jag att jag kunde avsexualisera mig och alla andra så att vi bara kunde vara.
Inne på dansgolver har jag emellanåt riktigt roligt. Vi är några stycken, dansar och en kille vi inte känner dansar med oss. Och det går faktiskt bra! Jag uppskattar inte när killar tränger sig in och ska ta plats. Han dansar bra och våran manliga (väldigt metrosexuella) kollega härmar när han dansar. Några av tjejerna härmar honom också. Väntar på att han ska göra en ny rörelse som de kan härma. Snart kommer två killar till och ställer sig i ledet, härmar killen som dansar.
Denna dansande kille som alla härmar är svart.
Vilket får mig att tänka på en meme. Vita pojkar härmar svart kille, och det går lite sådär. "White boys do". Jag fnissar lite och viskar det min kvinnliga kollega och hon säger att hon tänkt samma sak och att våran manliga kollega är så söt. Vi fortsätter dansa, killarna fortsätter härma den dansande killen och vi har alla roligt. Dansringen bryts upp och jag säger till en av de nya killarna vad jag sagt till min kollega. "White boys do".
Och jag får världens utskällning.
Och lite spott i ansiktet.
Rasist. Glorifiering på grund av någons hudfärg är lika illa som smutskastning på grund av någons hudfärg. Att sammankoppla ett attribut eller en talang till en kultur är fel.
Killen går därifrån, stormar iväg, ytterst dramatiskt, innan jag ens hunnit yttra ett enda ord. Jag står kvar i försvarsställning, att han överreagerade.
Men hur är det mitt beslut att han överreagerade? Mina vänner uppfattade inte att jag sa något dumt, men är det deras beslut? Jag blir förbannad över att min kropp påpekas av andra, även om de anseratt det är vänligt menat. På samma vis är det inte min uppgift att avgöra ifall det jag sa var rasistiskt. Det var inte menat så men vid närmare eftertanke förstår jag att denna kille kan uppfatta det jag sa så.
Men får det vara skillnad på människor, på grund av kön, kultur, etnicitet, ålder? Får jag svänga på rumpan, vit som snö, tjej, och anse att jag får ha detta femenina attribut? Får en kille göra det utan att någon ytttrar diverse fördomar mot honom? Får vi skämta om det? Om varandra eller bara om oss själva? Vem avgör om ett skämt är för grovt? Och bör man ha sin människorsyn fasttejpad i pannan så att man kommer undan med att vara fett o-pk ibland, sådär på skoj?
Äh alltså jag vet inte. Jag har ju liksom varit på Harrys. Stället där alla fördomar föds, slår in och slås ihjäl.
Klick
Ack härliga liv. Ett bibliotek fullt med möjligheter, ett liv fullt med möjligheter. Flera gånger idag har jag gått förbi boken med framsidan vänd utåt "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?". På framsidan är det en vägskylt med ordet LYCKA. Tydligt. Versaler och allt.
Inte vet jag, tänker jag, fast jag nog egentligen vet. Sätter mig vid min dator som är en portal ut till verkligheten och alla möjligheter. Med 13 olika flikar på chrome sammanfattar jag mitt syfte just nu. Främst leversvikt och hur det påverkar kirurgi. Ibland klickar jag obemärkt in på facebook (hur kan jag inte göra det, denna sida har ju hängt med mig sedan början av 2007). Och klickar igenom flödet på min newsfeed.
Klick
Jimmie Åkesson förstår sig inte på homosexuell kärlek.
Klick
Hamburgaren som fyller 5 år idag.
Klick
Kaphals reklam på en undergiven kvinna i snygga underkläder.
Klick
Långa långa diskussioner om femenism och manshat i blogginlägg om kaphals reklam
Klick
HATA MÄN, femenistfitta
Klick
Fortfarande katastrof i Filipinerna. Sänk pengar.
Klick!
Barn blir anfallet i sömnen av nån vessla, barns ansikte söndertuggat.
Spy lite
KLICK
Lagändring så säpo och polisen ska kunna läsa all mail, data- och telekommunikation inom Sverige.
KLICK!
Ökad sekretess i Sverige för att kunna ha internationella samarbeten.
KLICK!
Bönder betalas för att gödsla sina gårdar med slamavfalls om inte försvann i reningsverket!
KLICK
JÄVLA
KLICK
!
Och vi undrar varför vi mår dåligt. Vi har fullt med möjligheter och vi ska bry oss om allt. Allt finns tillgängligt, allt reageras på (mycket BÖR reageras på), vi tar in intryck hela tiden! Vi har mikrobeslut hela tiden. Varje forum fylls med hur samhället degerereras, konspireras, invalidiseras.
Vi klickar förbi för vi är uppfostrade uppväxta så. Försöker stänga ute. Men det sitter kvar.
Klick.
Spegel
Jag börjar redan ta farväl av 2013. Ett år som är lite som en vagel i mitt öga; inte väldigt besvärligt men ett jag vill bli av med det. Det har hänt många bra och roliga saker i år men det är så mycket som har tygnt mitt hjärta. En ganska deppig, frustrerad vår, en oerhört kärleksfull sommar med mental växtvärk som ännu inte gått över, känslosamma resor, svartsjuka och stress som fortfarande sitter inbiten i mina axlar och ger mig mardrömar, och den härliga studieångesten och bekräftelsen.
Jag börjar ta förväl av detta år som nog har blivit året jag har börjat växa upp. Nya beslut har tagits och nya paradigm i min livsåskådning formas. Nya prioriteringar. Jag börjar känna mig för gammal för en del saker. Jag skalar av mig en del beteenden och en del laster och hoppas på att bygga på med bättre vanor och mer struktur. Leda mitt liv åt det håll jag vill att det ska gå.
Mindre än två månader kvar till 2014 och jag vet inte vad jag har att förvänta mig. Några planer finns och jag är oerhört förväntansfull. De stämmer in på det jag vill ha, och jag märker att det inte bara är jag som stampar rastlöst. Min omgivning förbereder sig, alla tar sats och nästa år så flyger vi. Det börjar bli dags att ta farväl av 2013.
Dropp
Jag älskar hur regnet faller på mitt fönster; det tvättar bort alla anledningar jag har att vara produktiv. Min tid till det kommer oavsett om jag vill det eller inte. Regnet låter mig bara vara medan jag har möjlighet. Slappnar av till ljudet av dropparna. Allt är tillåtet. Helst med en kopp te.
Tjeckisk och engelsk öl i Sverige med världen. Konfusoriskt.
Ibland funderar jag på min nationella tillhörighet. Till exempel när jag ser en kollegas facebook-profilbild där det står "Vi är alla norrmän". Och jag minns den där dagen juli 2011 när världen stannade en dag för Norden. Vi var alla norrmän, och i Sverige är vi fortfarande norrmän för den saken. Vi känner alla för er, för vi är systrar och bröder. Samma folk.
Men vad är folk.
?
Det går att fundera på över ett generellt plan. Vad betyder nationalitet? Vem kan hävda en viss nationell tillhörighet? Spelar det någon roll?
För mig spelar det roll för att det är en fråga där jag inte har tydliga svar. När jag läser om mitt lands historia läser jag om Sverige, för jag är svensk, men historien handlar inte om några av mina förfärder. När jag är norrman för Ötoya är jag inte egentligen det minska nordisk; släktskapet mellan nordmän berör inte mitt ursprung. När jag läser om ungerska revolutionen så hävdar andra att det är mitt folk men jag har inte levt konsekvenserna av det. Ungern och dess samhälle sedan andra värlskriget har inte påverkat mig mer än någon annan i Norden. Ändå talar jag deras språk och tillhör deras kultur. Rumäners historia rör mig inte ryggen men det är deras politik senaste 100 åren som har påverkat min familj och därigenom händerlser som berör mig. Deras val och mitt liv idag.
Vad betyder nationalitet? Vem kan hävda en nationell tillhörighet? Och varför spelar det någon roll?
Jag funderar över huruvida jag ska komma fram till något ikväll. Detta är troligtvis en av många nätter som nationalitet kommer uppehålla mina tankar. Däremot vill jag hävda att det är viktigt, eftersom att jag ständigt ljuger i och med min assimilering. Jag kommer aldrig kunna var svensk till grunden. I en stad i Rumänien där jag inte har några aktiva minnen ändå känns som hemma, där varken uppväxt eller kultur finns nära, och knappt språk, upplever jag att något annat finns. Det finns en sorts tillhörighet för mig som jag ännu inte upplevt.
Men jag kanske är för svensk för att få ta del av den.
Kommer mina rötter någonsin vara en del av mig?
Sinnesfritt, sinnesstöld
Setting: Klockan är kvart över tre. Det är natt. Sittandes på köksgolvet. Försöker känna lukten av resorb apelsin men det luktar mest kattbajs. Det finns katter här. I lägenheten. Som hyrs. Av en annan människa. Strukturerat. Som det är.
Och som jag inte vill ha det. Jag vill ha ett liv inne i mig där yttre strukturer inte existerar. Där kraven att agera inte finns. Där jag inte behöver fylla upp min tid med ett accepterat handlande, med handlingar som ska ingå i en civiliserad människas liv. Det finns datorsystem som förenklar allt för oss men för att de ska fungera behöver alla följa ett mönster, annars blir det för svårt. För datorn. Men för människan då? För mig?
Det skalar ner mig till ett fragment av den jag är och jag vill vara mig men jag är halv och jag hittar inte min helhet.
Växtvärk
Jag sträcker ut mina armar, gör dem längre och längre, försöker nå, försöker vinka, försöker känna.
Du blundar.
Vattendrag
En droppe vatten bildar en stor natur och glädje. Det är floden som ständigt rör sig och ändrar karaktär. Jag vill att du flyter med mig, ser dalar och vattenfall, krossar sten och bildar djup. Följ med mig genom sjöar och samla bäckar. Det finns så mycket kraft men sådant lugn i en flod. En dag kanske vi når havet. Först då står vi still.
Skriva som ord = ta bort verkligheten
Känslor av en icke tillfredsställande situation yttrar sig enkelt som frustration. Den enklaste vägen ut är ilska som projiceras på närmast lämpliga person och jag blir därigenom skuldfri. Det är i mina känslostormar inte mitt fel att jag är upprörd. Jag vänder och vrider sedan på situationen, och inser att kanske är det mitt fel? Kanske är något jag behöver arbeta på lite, för att bli en bättre medmänniska och enklare att ha att göra med?
Lugnet lägger sig.
När ytterligare en situation uppstår och missnöjet ökar läggs tidigare otillräcklighet på den nya och det blir svårare att arbeta bort, och jag blir till en martyr. För varje gång blir jag mer och mer en martyr samtidigt som jag blir skurken.
Och så undrar jag varför jag är trött.
centrum
Min egen förmåga till empati ifrågasätts titt som tätt när jag blir arg. Saknas den mängd förståelse för andras mående, är min egen tillvaro så mycket viktigare att jag kan ta in andras känslor men sedan inte riktigt bry mig? Irritationen gör mig mest arg och det är svårt att rikta ilskan på rätt sak. Det projeceras åt alla möjliga håll. Och frågor som är så mycket större försvinner i min egoism. Analysen av mina reaktioner leder till skuld, men främst skam över min egen oförmåga. Och återigen handlar det om själviska självbilder. Moralen inskränks till hur jag upplever mig själv en situation med en annan människa i nöd och inte till hur människan i nöd kan bli hjälp.
Befinnandet.
Får det liksom bekräftat att jag faktiskt sög på mitt jobb i höstas. Jag visste ju det men får det bekräftat. Att någon gick till cheferna och sa "Alltså, det har inte funkat med henne idag". Jag kan inte riktigt bli arg för jag visste nog det. Senaste året var bara ett enda stort kaos och sedan släppte det. Då blev det ännu värre, tid att känna efter och sånt. Sedan gick det över, det har vänt.
Idag är en såndär dag man bara vill ska ta slut. Jobbig dag. Allt intresse för mat och hunger försvann. Lusten infinner sig inte till varken att vara vaken eller sova. Lägga sig ner och inte göra någonting känns inte tillfredsställande men inte heller att aktivt åta sig något. Min största längtan är att vara vaken och destruktivt fördriva min tid med att fördriva tiden, i ren protest till att göra något effektivt. Det är just effektiviteten som protesten riktar sig till. Att behöva agera i ett syfte.
Idag är en såndär dag man bara vill ska ta slut. Jobbig dag. Allt intresse för mat och hunger försvann. Lusten infinner sig inte till varken att vara vaken eller sova. Lägga sig ner och inte göra någonting känns inte tillfredsställande men inte heller att aktivt åta sig något. Min största längtan är att vara vaken och destruktivt fördriva min tid med att fördriva tiden, i ren protest till att göra något effektivt. Det är just effektiviteten som protesten riktar sig till. Att behöva agera i ett syfte.
Som kaninen med klockan i Alice i Underlandet.
Tid är något så abstrakt att det nästan blir som en tunnel. Framtid är något så bipolärt att jag dels kan styra det men ändå inte. Jag kan ha en bild av vad jag kommer göra om 30minuter, en timme, ett dygn och en vecka. Vad jag kommer göra den 28juli (BOOM!) och veckan efter det. Jag kan försöka agera för att komma dit. Nu, 30 mars 2012 kl 21:29, vill jag att jag den 30 mars 2012 kl 22:00 ska ringa på grannens dörr och säga "Heeeeeeeeeeej". Sen kanske det inte blir riktigt så. Jag den 30 mars 2012 kl 21:48 får kanske för mig att bre en macka och besöket hos grannen skjuts upp 30 minuter för att jag slår på en tv-serie på datorn medan jag äter.
Varje steg jag tar, varje andetag för mig närmare den jag är om en minut, en dag två dagar och ett år.
James Blake i högtalarna och musiken verkar inte ha något som helst syfte att ta sig framåt. Varje ackord är ett experiment och vad nästa takt består av spelar ingen roll just nu.
Jag fortsätter att andas medan James Blake vibrerar och inser att jag har många timmar tills jag har nästa måste. Det finns en tid jag måste fylla tills nästa stabila hållpunkt. Någon gång måste jag också sova, och jag undrar om jag kanske har lite för mycket fritid om jag sitter och funderar på sånthär. Andas. Om jag andas långsammare kanske tiden inte går lika fort. Varje andetag jag tar slösar min tid. Blir nästan lite stressad över att det går så fort att andas och att tiden fortsätter. Nu är klockan 21:36 den 30 mars 2012 och jag är stressad över att de senaste 7 minuterna har jag funderat på tiden i förhållande till min andning. Och där blev klockan 21:37 och jag vet inte vad jag gör med mitt liv.
Varje steg jag tar, varje andetag för mig närmare den jag är om en minut, en dag två dagar och ett år.
James Blake i högtalarna och musiken verkar inte ha något som helst syfte att ta sig framåt. Varje ackord är ett experiment och vad nästa takt består av spelar ingen roll just nu.
Jag fortsätter att andas medan James Blake vibrerar och inser att jag har många timmar tills jag har nästa måste. Det finns en tid jag måste fylla tills nästa stabila hållpunkt. Någon gång måste jag också sova, och jag undrar om jag kanske har lite för mycket fritid om jag sitter och funderar på sånthär. Andas. Om jag andas långsammare kanske tiden inte går lika fort. Varje andetag jag tar slösar min tid. Blir nästan lite stressad över att det går så fort att andas och att tiden fortsätter. Nu är klockan 21:36 den 30 mars 2012 och jag är stressad över att de senaste 7 minuterna har jag funderat på tiden i förhållande till min andning. Och där blev klockan 21:37 och jag vet inte vad jag gör med mitt liv.
Följa logiska resonemang:
Det känns som att jag väntar på någonting, kanske är jag rastlös, kanske är jag trött. Eller hungrig. Mina knän är svaga och mina höfter kliar, min rygg är energisk och mina andetag otåliga. Blicker irrar lite, fötterna rör sig i takt till ingenting och mina fingrar kan inte riktigt sluta röra sig. Ljuden runt om mig kommer närmare, försvinner, kommer närmare, försvinner, de är väldigt intensiva. Det luktar trolldeg med karamellfärg, men vet inte riktigt varför. Jag är varm. Men samtidigt väldigt sval. Lite lätt illamående och jag försöker komma fram till vad jag behöver. Jag vet vad jag behöver. Nu ska jag ta för mig.
