Jämfört med henne.. ?
Gillar att skriva av mig lite.. Lite lustiga tankar har funnit i min hjärna senaste veckan/veckorna. Inte för allt så länge sen blev jag jämförd med en tjej av en tredje person. En av kommentarerna som denhär personen la stor vikt vid var
- Hon har ju haft det mycket svårare än dig... Problem i familjen och henne själv och så.
Slutsatsen som drogs var alltså att att hon på något sätt var liiite mer värd än mig, lite starkare, lite bättre, eftersom att hon fortfarande finns med oss, lever ett normalt liv och har vänner.
Sure, heads up tjejen, du har klarat dig igenom massa skit, ditt Kasamvärde är nu antingen högre eller lägre än vad det var innan.
Nej men påriktigt. Sen jag började högstadiet har det verkat vara en tävling om vem som haft det svårast, haft tuffast uppväxt och elakast föräldrar, haft flest nära-släktingar-dödsfall, vem som råkat ut för flest misshandel, varit mest "förortskriminell", och knarkat mest för att förtränga de jobbiga känslorna. Har alla märkt av det? Eller är det bara min lilla hjärna som lider av nått sjukt jämförelsekomplex?
Alla har nog ett behov av att vara störst, bäst och vackrast. Alla vill ha den historien som briljerar mest, den som alla blir så himla impronerade av. Tidigare var det säkert den som hade mest boskap, finast hus och mest guld... Men nu? Kanske att vår solidariska anda, att alla faktiskt är ganska jämlika nu, har fått vinden att vända? Vi har allt, nu tävlar vi om vem som har minst? Lite av ett I-landsproblem, om man säger så...
Jag gick också igenom denhär perioden, 15 åring, försökte bryta mig ifrån gruppen som förtryckt mig så länge. Blev förortskriminell (ta sönder lycktstolpar, soptunnor, snatta, klottra). Träffade polisen, skolkade, drämde en mattebok i stackars pappas huvud för att han var arg att jag inte fått detdär MVG:t i matte som jag kanske borde ha fixat. Det pågick inte speciellt länge, men ändå skäms jag lite av det jag sa då. Som om jag haft en tuff uppväxt? Njae... Mina föräldrar hade det kanske tufft under många år, men jag var ett lyckligt barn i ett tryggt hem. Jag var en lycklig tonåring, och nu som ännu inte vuxen är jag också lycklig.
Det är ungefär som när Marianne Fredriksson pratar i Älskade barn om den skuld överklassen känner inför underklassen, det är den skuld en människa med en trygg uppväxt känner inför en människa med svår och otrygg uppväxt. Men är det inte bra sjukt ändå, att man nästan blir lite besviken att man inte kan berätta att "min pappa slog mig också" ? Något är fel när man inte kan med stolt röst säga att man var trygg som liten.
Tjejen jag blev jämförd med är säkert jättetrevlig och kul att umgås med, jag känner henne inte. Men skulle jag lära känna henne så ska jag försöka att varken se upp eller ner på hennes trasliga bakgrund, och inte få något mindervärdeskomplex över att jag haft det lätt...
- Hon har ju haft det mycket svårare än dig... Problem i familjen och henne själv och så.
Slutsatsen som drogs var alltså att att hon på något sätt var liiite mer värd än mig, lite starkare, lite bättre, eftersom att hon fortfarande finns med oss, lever ett normalt liv och har vänner.
Sure, heads up tjejen, du har klarat dig igenom massa skit, ditt Kasamvärde är nu antingen högre eller lägre än vad det var innan.
Nej men påriktigt. Sen jag började högstadiet har det verkat vara en tävling om vem som haft det svårast, haft tuffast uppväxt och elakast föräldrar, haft flest nära-släktingar-dödsfall, vem som råkat ut för flest misshandel, varit mest "förortskriminell", och knarkat mest för att förtränga de jobbiga känslorna. Har alla märkt av det? Eller är det bara min lilla hjärna som lider av nått sjukt jämförelsekomplex?
Alla har nog ett behov av att vara störst, bäst och vackrast. Alla vill ha den historien som briljerar mest, den som alla blir så himla impronerade av. Tidigare var det säkert den som hade mest boskap, finast hus och mest guld... Men nu? Kanske att vår solidariska anda, att alla faktiskt är ganska jämlika nu, har fått vinden att vända? Vi har allt, nu tävlar vi om vem som har minst? Lite av ett I-landsproblem, om man säger så...
Jag gick också igenom denhär perioden, 15 åring, försökte bryta mig ifrån gruppen som förtryckt mig så länge. Blev förortskriminell (ta sönder lycktstolpar, soptunnor, snatta, klottra). Träffade polisen, skolkade, drämde en mattebok i stackars pappas huvud för att han var arg att jag inte fått detdär MVG:t i matte som jag kanske borde ha fixat. Det pågick inte speciellt länge, men ändå skäms jag lite av det jag sa då. Som om jag haft en tuff uppväxt? Njae... Mina föräldrar hade det kanske tufft under många år, men jag var ett lyckligt barn i ett tryggt hem. Jag var en lycklig tonåring, och nu som ännu inte vuxen är jag också lycklig.
Det är ungefär som när Marianne Fredriksson pratar i Älskade barn om den skuld överklassen känner inför underklassen, det är den skuld en människa med en trygg uppväxt känner inför en människa med svår och otrygg uppväxt. Men är det inte bra sjukt ändå, att man nästan blir lite besviken att man inte kan berätta att "min pappa slog mig också" ? Något är fel när man inte kan med stolt röst säga att man var trygg som liten.
Tjejen jag blev jämförd med är säkert jättetrevlig och kul att umgås med, jag känner henne inte. Men skulle jag lära känna henne så ska jag försöka att varken se upp eller ner på hennes trasliga bakgrund, och inte få något mindervärdeskomplex över att jag haft det lätt...
