De bryr sig inte
- De som inte frågar de bryr sig inte
Jag hoppas inte det stämmer. Jag öppnar mig inte. Nej. Det sägs, jag öppnar detaljer om livet, men inte om mig. Det är olika saker. It's a difference in being easy and being easy. Men jag hoppas att de bryr sig.
Jag tittar mig själv i spegeln. Det är som en person jag aldrig sett förut. Det har inte funnits tid att analysera mina ansiktsdag de senaste dygnen. Jag har vaknat försenad varje morgon, förstelnad, död. Inför en ny dag jag vet där ja kommer undertrycka mina behov, följa minsta nyck och kontrollera min kropp efter min själviska vilja.
Jag tittar mig själv i spegeln och känner inte igen mig själv. Det är de vanliga ögonen, dock tröttare än vanligt. Hyn med några få små röda prickar som försöker lysa igenom pudret jag slängde på precis innan jag gick på grillfest för... 9 timmar sedan. Nyckelben som sticker ut. Bröstkorgsben som börjar bli tydligare. Ölmage börjar synas i spegeln, tur att den inte visar längre ner än så.
Jag tittar mig själv i spegeln. Drar på kranen och skrubbar skrubbar skrubbar ansiktet med vatten och försöker tvätta bort den förstörda jävla människan i min förbannade jävla spegel. Torkar ansiktet med handduken som hänger bredvid och ser fortfarande samma sjuka människa fast mer lite tydligare ohälsosamma prickar i ansiktet och lite mer blek i ansiktet.
Hon tittar på mig. Och säger till mig att jag ser sjuk ut. Hon säger att jag ser förstörd ut, att jag inte tar hand om mig, att jag medvetet eller undermedvetet skadar mig själv. Och hon tänker inte släppa det förrän jag slutar. Hon tänker slita mig i säng för att få mig att sova de timmar jag behöver, de jag har missat den senaste jävla veckan. Hon märker att jag är nära gränsen. Jag svarar att människor inte brukar säga sånt. Hon säger att det är för att det inte bryr sig. Sedan lämnar hon rummet för att hämta en kompis. Hon påminner mig om att äta min macka. Jag sitter kvar med en öl och mackan. Känner hur tårarna kommer. Hur jag inte kan släppa det hon säger.
Jag sitter med någon annan. Han berättar sitt livs detaljer för mig, varenda fruktansvärd sekund. Jag frågar, jag är nyfiken, jag vill veta. Han säger att han aldrig mött någon så tålmodig till ett livsöde någonsin. Men det är mitt jobb. Jag lyssnar, han talar, men utan intresse för mig.
Jag vettefan. Jag vill att människor ska bry sig. Att de inte ska vara rädda för gränser.
Jag hoppas inte det stämmer. Jag öppnar mig inte. Nej. Det sägs, jag öppnar detaljer om livet, men inte om mig. Det är olika saker. It's a difference in being easy and being easy. Men jag hoppas att de bryr sig.
Jag tittar mig själv i spegeln. Det är som en person jag aldrig sett förut. Det har inte funnits tid att analysera mina ansiktsdag de senaste dygnen. Jag har vaknat försenad varje morgon, förstelnad, död. Inför en ny dag jag vet där ja kommer undertrycka mina behov, följa minsta nyck och kontrollera min kropp efter min själviska vilja.
Jag tittar mig själv i spegeln och känner inte igen mig själv. Det är de vanliga ögonen, dock tröttare än vanligt. Hyn med några få små röda prickar som försöker lysa igenom pudret jag slängde på precis innan jag gick på grillfest för... 9 timmar sedan. Nyckelben som sticker ut. Bröstkorgsben som börjar bli tydligare. Ölmage börjar synas i spegeln, tur att den inte visar längre ner än så.
Jag tittar mig själv i spegeln. Drar på kranen och skrubbar skrubbar skrubbar ansiktet med vatten och försöker tvätta bort den förstörda jävla människan i min förbannade jävla spegel. Torkar ansiktet med handduken som hänger bredvid och ser fortfarande samma sjuka människa fast mer lite tydligare ohälsosamma prickar i ansiktet och lite mer blek i ansiktet.
Hon tittar på mig. Och säger till mig att jag ser sjuk ut. Hon säger att jag ser förstörd ut, att jag inte tar hand om mig, att jag medvetet eller undermedvetet skadar mig själv. Och hon tänker inte släppa det förrän jag slutar. Hon tänker slita mig i säng för att få mig att sova de timmar jag behöver, de jag har missat den senaste jävla veckan. Hon märker att jag är nära gränsen. Jag svarar att människor inte brukar säga sånt. Hon säger att det är för att det inte bryr sig. Sedan lämnar hon rummet för att hämta en kompis. Hon påminner mig om att äta min macka. Jag sitter kvar med en öl och mackan. Känner hur tårarna kommer. Hur jag inte kan släppa det hon säger.
Jag sitter med någon annan. Han berättar sitt livs detaljer för mig, varenda fruktansvärd sekund. Jag frågar, jag är nyfiken, jag vill veta. Han säger att han aldrig mött någon så tålmodig till ett livsöde någonsin. Men det är mitt jobb. Jag lyssnar, han talar, men utan intresse för mig.
Jag vettefan. Jag vill att människor ska bry sig. Att de inte ska vara rädda för gränser.
Kommentarer
Trackback
