Minnet är inte verkligt.
Varför har bilder och fotografier sådan stark effekt på oss. De framkallar minnen, såklart, men det verkar som att de också bekräftar en excistens, eller en händelse. Som att när bilderna försvinner så kan även en verklighet raderas, då det inte finns andra bevis för det än det egna minnet. Och vadå, minnet är aldrig verkligt?
Regelbundet raderar vi bilder som för att förtränga något som faktiskt har hänt. De bilder som aldrig egentligen tittas på. De liksom påminner dig om den verklighet som en gång var sann. Raderar du dem är det kanske enklare att förtränga.
Regelbundet raderar vi bilder som för att förtränga något som faktiskt har hänt. De bilder som aldrig egentligen tittas på. De liksom påminner dig om den verklighet som en gång var sann. Raderar du dem är det kanske enklare att förtränga.
kryddan
Kärlek är egoistiskt. En extra tillsats i livet, en känsla av harmoni finns i att ge kärlek. Och det rymmer ett så himla stort skratt.
Eldprov! Fan.
Och så kom prinsen och kysste Snövit/Askungen/Törnrosa/Lilla Sjöljungfrun/Rapunzel/Prinsessan på ärten/Fiona, och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
Det finns ingen riddare på vit häst som räddar mig. Min spontana, mycket undermedvetna, tanke var nog att min tid av självbekräftelse nu var slut. Någon annan har rollen som Min Bekräftare. Riddaren, liksom. Jag tror inte heller att jag förväntar mig att bli accepterad. Min självbild är att jag inte går att acceptera fullt ut. Min självbild är att alla kommer ha ett horn i sidan till mig, oavsett. Och så är jag ju ganska envis, och stolt. Dålig kombination. Jag vill verkligen bevisa att min självbild stämmer, för att jag inte tänker backa, stolt som jag är, så jag provocerar tills ingen står ut med mig. Men jag gör det omedvetet! Jag vill inte vara elak, dryg, sårande! För egentligen så är jag ju inte omöjlig.
Jag är drottning av dubbelmoralen. Jag vill vara oberoende, samtidigt som jag vill bli bekräftad av någon annan. Men jag vet att ingen kommer kunna bekräfta mig, eftersom att jag inte tror mig kunna bli accepterad för den jag är.
Så låt oss reda ut det här.
Den som i slutändan ska stå ut med mig är jag. Och det är ingen annans jobb att stå ut med mig.
Om jag inte kan vara med mig själv, kommer ingen annan kunna det. Låt mig njuta av tystnaden och låt den fylla mig. Låt mig fyllas av mig själv, låt mitt sinne nå ut i varje del av min kropp, varje fingerspets. Jag har saknat mina tankar. På en gräsplätt där mitt enda sällskap är mina andetag.
Jag vet inte riktigt hur man gör sånthär.... Troligtvis därför jag flytt när någon kommer för nära. Men jag vill inte fly, men jag vill inte bli hallt, jag vill konstant vara hel själv. Jag vill kunna vara själv och inte känna att något saknas mig! Jag vill längta, men inte sakna!
Det finns ingen riddare på vit häst som räddar mig. Min spontana, mycket undermedvetna, tanke var nog att min tid av självbekräftelse nu var slut. Någon annan har rollen som Min Bekräftare. Riddaren, liksom. Jag tror inte heller att jag förväntar mig att bli accepterad. Min självbild är att jag inte går att acceptera fullt ut. Min självbild är att alla kommer ha ett horn i sidan till mig, oavsett. Och så är jag ju ganska envis, och stolt. Dålig kombination. Jag vill verkligen bevisa att min självbild stämmer, för att jag inte tänker backa, stolt som jag är, så jag provocerar tills ingen står ut med mig. Men jag gör det omedvetet! Jag vill inte vara elak, dryg, sårande! För egentligen så är jag ju inte omöjlig.
Jag är drottning av dubbelmoralen. Jag vill vara oberoende, samtidigt som jag vill bli bekräftad av någon annan. Men jag vet att ingen kommer kunna bekräfta mig, eftersom att jag inte tror mig kunna bli accepterad för den jag är.
Så låt oss reda ut det här.
Den som i slutändan ska stå ut med mig är jag. Och det är ingen annans jobb att stå ut med mig.
Om jag inte kan vara med mig själv, kommer ingen annan kunna det. Låt mig njuta av tystnaden och låt den fylla mig. Låt mig fyllas av mig själv, låt mitt sinne nå ut i varje del av min kropp, varje fingerspets. Jag har saknat mina tankar. På en gräsplätt där mitt enda sällskap är mina andetag.
Jag vet inte riktigt hur man gör sånthär.... Troligtvis därför jag flytt när någon kommer för nära. Men jag vill inte fly, men jag vill inte bli hallt, jag vill konstant vara hel själv. Jag vill kunna vara själv och inte känna att något saknas mig! Jag vill längta, men inte sakna!
Smyger.
Hur mycket kärlek får plats i ett hjärta?
