Som kaninen med klockan i Alice i Underlandet.
Tid är något så abstrakt att det nästan blir som en tunnel. Framtid är något så bipolärt att jag dels kan styra det men ändå inte. Jag kan ha en bild av vad jag kommer göra om 30minuter, en timme, ett dygn och en vecka. Vad jag kommer göra den 28juli (BOOM!) och veckan efter det. Jag kan försöka agera för att komma dit. Nu, 30 mars 2012 kl 21:29, vill jag att jag den 30 mars 2012 kl 22:00 ska ringa på grannens dörr och säga "Heeeeeeeeeeej". Sen kanske det inte blir riktigt så. Jag den 30 mars 2012 kl 21:48 får kanske för mig att bre en macka och besöket hos grannen skjuts upp 30 minuter för att jag slår på en tv-serie på datorn medan jag äter.
Varje steg jag tar, varje andetag för mig närmare den jag är om en minut, en dag två dagar och ett år.
James Blake i högtalarna och musiken verkar inte ha något som helst syfte att ta sig framåt. Varje ackord är ett experiment och vad nästa takt består av spelar ingen roll just nu.
Jag fortsätter att andas medan James Blake vibrerar och inser att jag har många timmar tills jag har nästa måste. Det finns en tid jag måste fylla tills nästa stabila hållpunkt. Någon gång måste jag också sova, och jag undrar om jag kanske har lite för mycket fritid om jag sitter och funderar på sånthär. Andas. Om jag andas långsammare kanske tiden inte går lika fort. Varje andetag jag tar slösar min tid. Blir nästan lite stressad över att det går så fort att andas och att tiden fortsätter. Nu är klockan 21:36 den 30 mars 2012 och jag är stressad över att de senaste 7 minuterna har jag funderat på tiden i förhållande till min andning. Och där blev klockan 21:37 och jag vet inte vad jag gör med mitt liv.
Varje steg jag tar, varje andetag för mig närmare den jag är om en minut, en dag två dagar och ett år.
James Blake i högtalarna och musiken verkar inte ha något som helst syfte att ta sig framåt. Varje ackord är ett experiment och vad nästa takt består av spelar ingen roll just nu.
Jag fortsätter att andas medan James Blake vibrerar och inser att jag har många timmar tills jag har nästa måste. Det finns en tid jag måste fylla tills nästa stabila hållpunkt. Någon gång måste jag också sova, och jag undrar om jag kanske har lite för mycket fritid om jag sitter och funderar på sånthär. Andas. Om jag andas långsammare kanske tiden inte går lika fort. Varje andetag jag tar slösar min tid. Blir nästan lite stressad över att det går så fort att andas och att tiden fortsätter. Nu är klockan 21:36 den 30 mars 2012 och jag är stressad över att de senaste 7 minuterna har jag funderat på tiden i förhållande till min andning. Och där blev klockan 21:37 och jag vet inte vad jag gör med mitt liv.
Följa logiska resonemang:
Det känns som att jag väntar på någonting, kanske är jag rastlös, kanske är jag trött. Eller hungrig. Mina knän är svaga och mina höfter kliar, min rygg är energisk och mina andetag otåliga. Blicker irrar lite, fötterna rör sig i takt till ingenting och mina fingrar kan inte riktigt sluta röra sig. Ljuden runt om mig kommer närmare, försvinner, kommer närmare, försvinner, de är väldigt intensiva. Det luktar trolldeg med karamellfärg, men vet inte riktigt varför. Jag är varm. Men samtidigt väldigt sval. Lite lätt illamående och jag försöker komma fram till vad jag behöver. Jag vet vad jag behöver. Nu ska jag ta för mig.
