tunde

Jag har gjort flera tabbar i mitt liv. Några jag helst inte nämner, men även lite mindre farliga, typ när jag glömde hämta min lillasyster från fritids en eftermiddag när jag var 9 år och skulle gå hem från skolan. Då skämde jag ögonen ur mig när jag kom hem och mamma frågade var Andrea var.

Ett misstag jag känner av nu är att jag för två år sen inte flyttade till Ungern och läste till läkare istället. Troligtvis hade min studiemotivation legat på botten och jag hade blivit utslängd efter en veckan, men hade jag haft samma motivation som jag har nu hade jag varit bäst i klassen. En annan sak jag ångrar är väl att jag inte tog gymnasiet allt för seriöst. Men skolkar man och sitter och spelar kort eller ritar på skoltid så kan man inte förvänta sig så bra betyg. Idag ångrar jag det. Idag önskar jag att jag hade kunnat komma in på läkare. Idag önskar jag att jag hade kunnat bli tagen seriöst.

Tanten med extremt mycket underbensödem sitter och ömsar skin på sitt rum.
Jag vill undersöka tanta. Det får jag inte. Jag frågar en massa saker, vill diskutera, JAG VILL VETA! Det är ingen som kan. Det är ingen som vill diskutera med mig. Jag sitter och försöker gå igenom det lilla jag kan. Frågar henne lite, om hon brukar stå och gå mycket, hur det varit på senare år, är hon mycket stillasittande? Har hon ont i benen, gör det ont när jag trycker här? Jag pressar in det i hjärnan, åker hem och sitter och funderar på det jag fått reda på. Söker bland mina papper om bensår och cirkulationsbesvärt. Jag längtar hem.
Hemma har jag en bok, Geriatrik i öppen vård. Den är skriven för läkare, men vadå, jag kan väl också läsa. Läser på lite om ödem, förstår inte alla uttryck, har ingen att fråga, jag får inte veta. För att veta hur man ska behandla ödem kan man ta ett venprov och skicka till lab, men det får inte jag göra. Jag vill kopiera sidan, lära mig allt om proverna, springa till praktiken imorgon och säga till sjuksköterskan "TITTA HÄR, detta gör vi"
Det kan jag inte, av två anledningar. Sjuksköterskorna har inte tid, de har mycket att göra, de vill inte lära mig, de vill inte diskutera. Och varför skulle dom? Anledning två är ju att det inte är dom som bestämmer. Det är läkarens uppgift att sätta diagnos på tanta. Läkaren är inte där, hon kommer kanske nästa vecka. Och skulle jag då komma springandes med min nya kunskap, skulle hon då lyssna? Skulle hon se två gånger på mig? Jag är ju en liten flickasnärta som inte har nå kött på benen. En sjuksköterskestudent i termin två. Vad gör det om hundra år om läkaren bara går förbi och struntar i det?

Inte vidare mycket.

Tanten får sitta och fjälla. Jag kommer troligtvis inte få veta vad som är fel på henne. Det är inte min uppgift. Jag får inte veta, ingen vill ha min kunskap. Jag kommer aldrig få lösa diagnosmysteriet, inte idag eller imorgon, och inte heller om tjugo år.

Är det då någon mening med att jag försöker anstränga mig?