Döden är något annat
Idag såg jag min första döda människa. Det var väl dags kanske? En patient som jag träffat ganska mycket i alla fall, relativt ung kvinna med barn. Dog. Det var väntat. Men hon dog i morse. Jag fick hjälpa till att klä om henne, tvätta och borsta håret. Bädda rent i sängen så att det var fint. Städa lite. Enligt rutin.
Alltså döden. Vad fan är det för något? Vad jag tror? Jag tror att döden är en celldöd där inte kroppens celler längre arbetar och signalerna i kroppen försvinner. Jag håller stenhårt på det. Varför? Rädsla, så klart. Det är en väldigt enkel lösning på alla världens problem. - Nej, du kommer inte till himlen. - Nej du hamnar inte i skärselden. - Nej, du föds inte om till en pissmyra om du varit elak, eller en människa igen om du varit snäll (varför människa egentligen, är vi på toppen av "bra organismer"-skalan?).
När jag förklarar allt med biologins logiska värld behöver jag inte oroa mig, jag behöver inte bli rädd att en förvirrad själ lämnar en kropp för att ta sin boning i någon annan. Jag behöver inte oroa mig för spöken. Jag behöver inte ta ansvar och konsekvenserna för mina handlingar i en annan värld. Men varför tystnar jag när jag går in i hennes rum? Vad är det med hennes döda kropp som får mig så kall, så obekväm, så fascinerad?
Torbjörn kommer in i rummet, han ler lite.
- Jag älskar tysnaden, säger han. Jag tror att hennes ande vandrar runt i rummet ett tag efter döden, och att hon tittar på oss när vi gör iordning hennes kropp.
Det är inte svårt att veta vad Tobbe menar. I sängen ligger hon, som om hon sov, men ändå inte. Askgrå i ansiktet, det svarta håret i tovor, håret som var hennes stolthet men som skulle falla av efter alla behandlingar. Hennes läppar är torra och sprukna. Eller var torra och spruckna? Hon ligger med armarna uppåt över huvudet. Hennes son grät bredvid henne för en liten stund sedan. Det ser ut som när jag lämnade rummet på kvällen dagen innan, men det är ändå så stor skillnad.
Varför tystnar jag när jag går in? Varför får vi alla ett allvarligt ansiktuttryck? Här låg nyss en levande men lidande och allvarligt sjuk kvinna. Detta var det bästa för henne, detta var befrielsen. Vi har sån respekt för den döde och livlöse, mer än för den levande med hopp. Varför? Ingen pratar skit om den döde. Varför?
De döda vet mer än oss om det ingen levande kan få reda på..
Är det bara rädsla?
Alltså döden. Vad fan är det för något? Vad jag tror? Jag tror att döden är en celldöd där inte kroppens celler längre arbetar och signalerna i kroppen försvinner. Jag håller stenhårt på det. Varför? Rädsla, så klart. Det är en väldigt enkel lösning på alla världens problem. - Nej, du kommer inte till himlen. - Nej du hamnar inte i skärselden. - Nej, du föds inte om till en pissmyra om du varit elak, eller en människa igen om du varit snäll (varför människa egentligen, är vi på toppen av "bra organismer"-skalan?).
När jag förklarar allt med biologins logiska värld behöver jag inte oroa mig, jag behöver inte bli rädd att en förvirrad själ lämnar en kropp för att ta sin boning i någon annan. Jag behöver inte oroa mig för spöken. Jag behöver inte ta ansvar och konsekvenserna för mina handlingar i en annan värld. Men varför tystnar jag när jag går in i hennes rum? Vad är det med hennes döda kropp som får mig så kall, så obekväm, så fascinerad?
Torbjörn kommer in i rummet, han ler lite.
- Jag älskar tysnaden, säger han. Jag tror att hennes ande vandrar runt i rummet ett tag efter döden, och att hon tittar på oss när vi gör iordning hennes kropp.
Det är inte svårt att veta vad Tobbe menar. I sängen ligger hon, som om hon sov, men ändå inte. Askgrå i ansiktet, det svarta håret i tovor, håret som var hennes stolthet men som skulle falla av efter alla behandlingar. Hennes läppar är torra och sprukna. Eller var torra och spruckna? Hon ligger med armarna uppåt över huvudet. Hennes son grät bredvid henne för en liten stund sedan. Det ser ut som när jag lämnade rummet på kvällen dagen innan, men det är ändå så stor skillnad.
Varför tystnar jag när jag går in? Varför får vi alla ett allvarligt ansiktuttryck? Här låg nyss en levande men lidande och allvarligt sjuk kvinna. Detta var det bästa för henne, detta var befrielsen. Vi har sån respekt för den döde och livlöse, mer än för den levande med hopp. Varför? Ingen pratar skit om den döde. Varför?
De döda vet mer än oss om det ingen levande kan få reda på..
Är det bara rädsla?
Kommentarer
Trackback
