tunde

Jag har alltid varit lite extra attraherad till de där lite tysta, djupa personerna. Som jag vet sitter och tänker på samhället, religion, politik och samhällsideal. Som skriver långa reflekterande texter, och som i slutet av texterna aldrig kommer fram till något. Som reflekterar bara för reflekterandets skull. De personer med  vänsteråsikter som nästan nuddar vid extremisterna, men är lite för tysta för göra det öppet. Lite lagom mystiska, smälter in bland alla andra, men som man ändå ser sticker ut. Inte genom att ha rosa hår eller tio piercingar och tatueringar över hela armarna, utan de har som en aura av... av något, någon kreativ filosifisk aura. Ett leende som visar hur behagligt nöjda de är i sig själva, ögon som speglar alla dessa tankar.

Dessa människor dras jag till. Därför att jag tror alltid att jag kan få utlopp för mina tankar och dela reflektioner. Jag tror att jag kan lära mig, utvecklas, förstå hur andra tänker och se världen ur ytterligare ett perspektiv.

Men jag får alltid en sån känsla av att behöva bevisa något för dessa människor! De sitter där och smuttar på sitt vin eller den mörka alen, som om de skulle tillhöra en lite visare skara. För dessa människor måste det första intrycket berätta allt om hur djup man är, man måste också ha den där looken som de själva har. Det ska synas direkt att man "är en av dem".

Annars är man inte välkommen.

Man sitter där med det här gänget, eller kanske bara en enskild individ. De tycker inte att de kategoriserar, de är ju helt fördomsfria. Men ändå erkänner de att det är klart att de har fördomar och kategoriserar, det vore ju fruktansvärt oinsiktsfullt att tro att man inte gjorde en så mänsklig handling.

Jag säger någonting. Och jag får knappt något svar. Ingen hjälp till att fortsätta samtalet, inget försökt till något nytt samtal. Jag försöker igen, för en del pinsamma tystnader är faktiskt pinsamma. Misslyckas åter. Inom kort bryts sällskapet upp, någon av oss lämnar bordet eller platsen.

Jag vet att personen eller personerna har en fantastisk förmåga att uttrycka sig i ord! Jag vet att jag skulle kunna prata om allt i flera timmar, flera dagar! Och fortfarande inte komma fram till något svar. Bara prata, diskutera, reflektera. Bara för att det är givande, bara för att det är roligt. Men ändå kan jag inte bevisa det, när det är just det jag vill bevisa för de uppstoppade jävlarna som jag så gärna vill dela tankar och åsikter med!

De sitter där... Jag går. Ingen säger något om mig. De kan ju inte sjunka till nivån att de pratar bakom en annan persons rygg. De kategoriserar inte, de har inte förutfattade meningar. De bara såg direkt att jag inte hade något att bidra med genom att se mig och höra mig yttra några ord. Och sedan vägrade att ge en ärlig chans.

Jag måste sluta upp med att söka mig till såna här personer. Mina nya fördomar kring dem är att de bara söker bekräftelse genom sina tankar, tankar som de har stulit från ett antal bloggar.

Får helt enkelt vänta till Växjö och prata öronen av min mor.