tunde

Gröna ängar, blå himmel. Blond flicka springer med blommor i håret. Dagg är kvar på bladen, det surrar av diverse insekter, men ingen blir stucken eller biten. Hon springer mot sin prins.

Såklart.


Den där känslan när man vill vara någon annan. Flickan är den där idealiska personen; så som jag alltid önskar att jag skulle kunna vara! Men vi vet ju att det inte är så. Jag sitter med halvuppfyllda drömmar och önskningar, om vad jag önskar att ha hunnit med i mitt liv hittills. Åsikter som än bara är tomma ord i min hjärna och en grop i magen, men inga handlingar. Ambitioner som aldrig kommer längre än läpparna. Om ens det, vågar man tala ut om alla sina ambitioner när rädslan att sedan misslyckas är så stor? Dömmande blickar av alla de där som gjort allt jag velat göra men inte gjort. Av de som är starka och modiga, helt naturligt.

Hur ska jag kunna jämföras med en sådan person?

Kanske det kommer tillbaka till mig? Den person jag förlorade, den person jag var, kommer hon tillbaka? Den var ganska lik henne. Med liv i varje rörelse, säkerhet i varje steg.

Den där jävla flickan springer vidare. Men inte mot sin prins,  däremot utan att bli stucken, stuka fötterna eller få svullna ögon av allt pollen. Men inte mot sin prins. Det är inte hennes längre.

Kanske dags att leva ut sin kreativitet igen, drömmar och önskningar. Ta initiativ och chansa. Komma ifrån alla dessa normer, ska och borde, mallen att ensam är stark, och friheten till att följa strömmen.
Kanske dags att se allt på nytt
det vackra i det obetydliga
och lyckan i sig själv

Behöver jag verkligen allt det där för att vara lycklig, för att kunna stå för den jag är?

Och när flickan väl kommit över ängen, vill jag verkligen vara henne?