tunde

Idag bestämde jag och Daniel att han ska få katten. Det är ett gemensamt beslut och det känns som att det är rätt.
Men fy fan i helvete vad jobbigt det är! Jag kom hem en liten stund sen, och hon rullar runt på golvet, spinner, jamar, försöker klättra upp på mina ben, hoppas efter mig när jag går. Hon är helt ovetande. Det sägs ju att man ska ta den sista tiden och göra den till den bästa, men det är ju så svårt. Det känns knappt värt det, hon kommer ju ändå  flytta om två veckor och inom kort är jag bara en främlig för henne. Hur ska jag kunna hitta orken att inte vara ett nervvrak så fort hon kommer mitt knä och vill kela?

Fan det låter ju som att jag ska avliva henne nästan....