tunde

Nu har jag glömt. Glömt den lyckliga klumpen i magen, i bröstet. Den där mitt hjärta slår dubbla slag av att läsa ett namn, höra en röst, se ett ansikte. Det var väl dags, jag visste ju att det var fåfängt och onödigt, att det bara var som att försöka strypa sig själv med bara händerna. Bäst att växa upp, bäst att mogna lite från de där löjligheterna. Jag ska sluta vara naiv och börja se allt som svart vitt eller grått, inte rosenrött. Ska bara koncentrera mig tillräckligt mycket så är jag tillbaka som en person utan större spontana humörsvängningar.

KONCENTRERA

Så. Färdig.

Mina ögon flyr lite snabbt över datorskärmen. Läser.

Fan.

Tillbaka till ruta 1.