Jag är inget offer!
Sitter och läser på olika forum.. Om en timme ska jag duscha och sen bär det av på förfest hos Katta.
Läser om psykisk misshandel, om personer som är eller har varit i destruktiva förhållanden. När misshandeln har pågått en längre tid har den misshandlade personen förlorat sin självkänsla, sin tro, sitt hopp. Personen har förlorat sig själv, kan inte längre ta egna beslut och tvivlar på sin uppfattningsförmåga och intelligens.
Staten kan inget göra för dessa kvinnor som har levt i sådana förhållanden, det är inget brott. Inget straffbart. Det går inte att ta på, det är inte blåmärken, det lämnar inget blod. Dessa kvinnor bryts ner och succesivt blir mer och mer beroende av sin partner och världen cirkulerar kring att göra honom nöjd. Att han inte ska skrika. Vilket han ändå gör... Spänningen när nyckeln vrids om på ytterdörren; vad kommer det handla om den här gången?
Dessa kvinnor skriver på forum hur dåligt de mår, hur de fortfarande bli trakasserade med mail och lappar på dörren. Hur de kan få samtal mitt på natten även fast de bytt nummer. Såren läker på utsidan, men ärret består på insidan. Det tar år att ta sig tillbaka, att hitta sig själv. En kvinna skriver att år av samtalsterapi inte har hjälp, en annan stannar några sekunder extra mitt på bron som hon går över. Funderar, är det värt?
"Jag blir hellre slagen till golvet än att bli utsatt för psykisk misshandel igen"
De är offer av en psykisk misshandel
Mamma säger att jag också var det. Ett offer. Som grävt sin grop genom ett destruktivt förhållande. Fast i ett nystan av ångest, rädsla och oro.
Men jag är inget jävla offer!
Läser om psykisk misshandel, om personer som är eller har varit i destruktiva förhållanden. När misshandeln har pågått en längre tid har den misshandlade personen förlorat sin självkänsla, sin tro, sitt hopp. Personen har förlorat sig själv, kan inte längre ta egna beslut och tvivlar på sin uppfattningsförmåga och intelligens.
Staten kan inget göra för dessa kvinnor som har levt i sådana förhållanden, det är inget brott. Inget straffbart. Det går inte att ta på, det är inte blåmärken, det lämnar inget blod. Dessa kvinnor bryts ner och succesivt blir mer och mer beroende av sin partner och världen cirkulerar kring att göra honom nöjd. Att han inte ska skrika. Vilket han ändå gör... Spänningen när nyckeln vrids om på ytterdörren; vad kommer det handla om den här gången?
Dessa kvinnor skriver på forum hur dåligt de mår, hur de fortfarande bli trakasserade med mail och lappar på dörren. Hur de kan få samtal mitt på natten även fast de bytt nummer. Såren läker på utsidan, men ärret består på insidan. Det tar år att ta sig tillbaka, att hitta sig själv. En kvinna skriver att år av samtalsterapi inte har hjälp, en annan stannar några sekunder extra mitt på bron som hon går över. Funderar, är det värt?
"Jag blir hellre slagen till golvet än att bli utsatt för psykisk misshandel igen"
De är offer av en psykisk misshandel
Mamma säger att jag också var det. Ett offer. Som grävt sin grop genom ett destruktivt förhållande. Fast i ett nystan av ångest, rädsla och oro.
Men jag är inget jävla offer!
Kommentarer
Trackback
