Larsson och Mako på taket
Nu har Daniel åkt. Han tog med sig Shiva tillbaka till Borlänge. Det känns faktiskt lite vemodigt, mycket mer vemodigt än att Daniel åkte :P Nästa gång jag träffar katten är ju när jag träffar Daniel, men ändå så känns det tråkigare att lämna ifrån sig Shiva. Fast så har det ju alltid varit, eller? Enda sen jag var liten har mitt hjärta gått i tu när vi åker utomlands, därför att jag inte ville lämna Sessi och Gosan. Att jag åker från mina vänner, eller min familj, det smärtar inte alls lika mycket som att lämna sina djur; det känns nästan lite skönt.
Men Shiva hade blivit lite för kaxig för allas bästa här. Hon försökte smita ut så fort någon öppnade dörrarna. Bara igår smet hon fyra gånger. Sessi och Gosan började protestera och flyttade ut till altanen. Sen så är Shiva på sin vakt hela tiden mot de andra katterna, så om vi kommer fram till henne blir hon rädd och springer iväg. Njä.. Det blir ändå bäst för henne i Borlänge, och vi andra kan slappna av lite nu :P
För en vecka sedan var jag på intervju. De sökte en person som kunde arbeta som undersköterska under natten på ett handikappsboende. När de fick höra att jag var sskstudent blev de helt till sig! "ÅÅh, varför har vi inte sett din ansökan tidigare?!". Ja, vette fan.... Hur som, det var jag och en kille till som sökte. Men det visade sig i tisdags att han lämpades bättre och jag fick inte jobbet. Kvinnan i luren sa dock att de inte ville förlora mig, att hon skulle ge mitt nummer till andra på kommunen och vikariebanken. Att en sån resurs som mig inte gärna skulle gå förlorad.
Så i morse (okej, klockan är inte mer än 20 över 10 nu, men tidigare i morse) ringde en annan kvinna från kommunen och erbjöd mig ett jobb som personlig assistent. JOBB! Alltså, klart att jag hellre arbetat lite närmare det jag kommer bli, men det är ju faktiskt liiite nära, och dessutom är det ju jobb! Det tråkigaste är ju att om jag hade fått jobba som uska så hade jag fått ha på mig fina vita kläder. Nu måste jag ha egna. Och då måste jag ju klä mig fint! Hur värdelöst är inte det? Jag hatar ha fina kläder på mig. Så illa. Bitter.
Jaja. Jobb!
Men Shiva hade blivit lite för kaxig för allas bästa här. Hon försökte smita ut så fort någon öppnade dörrarna. Bara igår smet hon fyra gånger. Sessi och Gosan började protestera och flyttade ut till altanen. Sen så är Shiva på sin vakt hela tiden mot de andra katterna, så om vi kommer fram till henne blir hon rädd och springer iväg. Njä.. Det blir ändå bäst för henne i Borlänge, och vi andra kan slappna av lite nu :P
För en vecka sedan var jag på intervju. De sökte en person som kunde arbeta som undersköterska under natten på ett handikappsboende. När de fick höra att jag var sskstudent blev de helt till sig! "ÅÅh, varför har vi inte sett din ansökan tidigare?!". Ja, vette fan.... Hur som, det var jag och en kille till som sökte. Men det visade sig i tisdags att han lämpades bättre och jag fick inte jobbet. Kvinnan i luren sa dock att de inte ville förlora mig, att hon skulle ge mitt nummer till andra på kommunen och vikariebanken. Att en sån resurs som mig inte gärna skulle gå förlorad.
Så i morse (okej, klockan är inte mer än 20 över 10 nu, men tidigare i morse) ringde en annan kvinna från kommunen och erbjöd mig ett jobb som personlig assistent. JOBB! Alltså, klart att jag hellre arbetat lite närmare det jag kommer bli, men det är ju faktiskt liiite nära, och dessutom är det ju jobb! Det tråkigaste är ju att om jag hade fått jobba som uska så hade jag fått ha på mig fina vita kläder. Nu måste jag ha egna. Och då måste jag ju klä mig fint! Hur värdelöst är inte det? Jag hatar ha fina kläder på mig. Så illa. Bitter.
Jaja. Jobb!
Kommentarer
Trackback
