tunde

Igår vid elva på kvällen gick Andrea (min 17 åriga lillasyster) ut. Hon hade sin pojkvän som sällskap, och de hade med sig en filt. Kvällen var varmt, luften var fuktig. För er som inte riktigt vet hur det är att ha stränga föräldrar som springer in och ut genom ens rum kan jag berätta för er att det är drygt, men det når en helt annan nivå när man vill umgås med sin pojkvän.

Andrea och Kalle gick hem kring 12. Jag och Daniel, som förövrigt också var ute, såg dem när vi satt på taket på min gamla låg- och mellanstadieskola.

I dag på morgonen gormar pappa till min mamma, att så sent kan man ju inte vistas ute! Andrea borde veta det. Mamma grinade vid middagen lite till Andrea att när hon kom hem vid midnatt knarrade dörren så mycket att hon vaknade. Att dörren knarrade jag när och Daniel kom hem 40 min senare än Andrea och Kalle är det ingen som gnäller över, jag är ju vuxen.

För cirka 20 minuter sen, alltså halv nio, gick Andrea hemifrån. Mamma var inte hemma, men jag och pappa var det. Andrea klampade ner för trappan, sa att hon skulle slänga soporna och sen gå till Johanna. Pappa blev skitsur och sa att hon MÅSTE fråga först innan hon går hemifrån. Andrea gormade att hon faktiskt har lov, hon måste inte stiga upp kl halv 6 på mornarna längre (hon stiger upp 2 timmar innan hon går till skolan för att lyckas fixa det rätta hårsvallet). Och så går hon.

Mamma kommer hem, ca 10 minuter senare. Hon har varit hos frissan och vill att vi ska se hennes nya fina blondare frisyr. Jovisst, den är fin. Men knappt kommer mina ord fram innan pappa stormar upp och skriker att mamma har förstört hans dotter! Hon har tillåtit så mycket att Andrea inte längre har någon respekt, hon kan inte lyda gränser eller regler, HON ÄR JU FÖR FAN UTE MITT I NATTEN, TITTA SÅ MÖRKT DET ÄR UTE!!!!!!!
Jag och mamma är stumma. Vi tittar ut. Himlen är blå, gräset grönt. Det är knappt ett moln på himlen längre. Det blåser, och solen lyser, nästan som på mitt på dan. Vi undrar såklart var mörket är.
Pappa vänder sig om och går iväg från oss. Och mamma tittar på mig och skrattar att nu börjar han hålla på som när jag var i Andreas ålder.
Det ständiga skådespelet i mitt hem är ständigt en källa till lycka ^^