tunde

Det är farligt att lyssna på musik. Och egentligen kanske man borde byta musik när olika faser av ens liv tar slut? En del musik fastnar, olika händelser kopplas ibland till en låt.

Jag lyssnar på Lullaby med Regina Spektor. Jag sitter på bäddfåtöljen i mitt lilla rum i Växjö. Tvn är på, Top model, så klart. Klockan är ju lite över 16. Låten tar mig till Linköping. Jag cyklar på Stenbrötsgatan, jag är påväg till centrum. Solen lyser klar, allt är grönt men hösten knackar på. Jag kommer ihåg hur jag lyssnade på låten i min gamla turkosa Ipod, och jag kommer ihåg hur jag tittade på husen och försökte se vilka som gömde sig i fönstrena. Jag sjöng med i texten och undrade hur många som faktiskt bytte nagellacksfärgen på tånaglarna efter höstlöven.

Lullaby är en så fin låt, det är fin text, det går att tolka stämningen i låten nästan hur man vill. Då kände jag mig fri, som att ingen kunde stoppa mig. Jag viste att allt i det förflutna skulle glömmas, jag visste att även om den mörka årstiden skulle komma så var framtiden ljus. Jag var naiv. Men det viste jag inte då.

Lullaby är en fin låt. Den tar mig tillbaka till den tid då jag var naiv, eller i alla fall naivare än vad jag är idag. Men jag känner inte det jag kände då, den gör mig bara medveten om hur man kände. Och så blir jag förvånad över hur annorlunda jag känner mig nu, vilken skillnad det är..

Jag kanske borde ta bort Lullaby från min spellista?