Lycklig Överenergisk Harmonisk Sprallig är jag
Jag är sådär excentriskt harmoniskt överenergisk idag. En sån känsla då jag vill gråta av lycka och harmoni. Skulle jag dö nu skulle jag dö lycklig. Det syns inte om man ser på mig, men det liksom bubblar i magen.
Det är tråkigt att man inte alltid uppskattar vardagen. "Om jag bara hade kunnat gå ner 10 kg till sommaren" eller "om jag bara haft en bättre dator". "Om jag bara hade kunnat åka till alla möjliga platser på jorden så skulle jag bli nöjd och glad".
Det blåser ute. Det har regnat typ hela dagen. Tror jag. Har inte kunnat kolla ut, har spenderat större delen av dagen åt att torka kiss, gräla på en undersköterska, dö av irritation av en annan undersköterska, sitta och glo på en bingospelbräda, laga mat och sega på soffan och bli ännu fetare. Nu är det lite ljust ute ändå, det börjar skymma. Himmeln är någon blåaktig färg, men det är ändå lite grådaskig.
Magen kanske bubblar av dedär nachochipsen jag åt?
Men så sitter jag och tänker tillbaka på dendär ååååh fantastiska spelningen i lördags. Jag lyssnar på musiken från helgen. ÅÅHH!! Och det känns som att allt som finns inom mig inte får plats, jag vill bara kunna skrika ut hur underbart allt är! Kultirations nya skiva. Varenda låt blir min nya favoritlåt. Och varenda låt höjer lyckoruset och varenda låt ökar allmänt välbehag.
Det kanske är så, att man har en själ? Jag tror inte på Gud, jag är inte religiös, inte enligt boken, och kanske inte heller enligt någon annan teori heller.
Men om det är så att man inte kan gå tre steg utan att bli förbannad över hur folk beter sig, över dumma uttalanden från politiker, onödiga krig, bomber, kapitalistiska bolag som säljer världens välbefinnande för lite pengar, missförstånd....
Om det är så att så fort man vaknar känner man hur något i kroppen säger "vafan vaknade du idag för, jävla idiot?" och man går runt och har ont i magen, huvudet, svårt att andas. Om dedär tre stegen som gör en förbannad även gör att smärtan i lederna blir för smärtsamma för att fortsätta gå...
Om man fortfarande älskar livet? Vad är det då som är bra? Det är ju inte psykosociala, troligtvis inte fysiken heller (ja, jag ska börja träna). Är det då själen?
Eller så spelar vi bara vacker musik
Det är tråkigt att man inte alltid uppskattar vardagen. "Om jag bara hade kunnat gå ner 10 kg till sommaren" eller "om jag bara haft en bättre dator". "Om jag bara hade kunnat åka till alla möjliga platser på jorden så skulle jag bli nöjd och glad".
Det blåser ute. Det har regnat typ hela dagen. Tror jag. Har inte kunnat kolla ut, har spenderat större delen av dagen åt att torka kiss, gräla på en undersköterska, dö av irritation av en annan undersköterska, sitta och glo på en bingospelbräda, laga mat och sega på soffan och bli ännu fetare. Nu är det lite ljust ute ändå, det börjar skymma. Himmeln är någon blåaktig färg, men det är ändå lite grådaskig.
Magen kanske bubblar av dedär nachochipsen jag åt?
Men så sitter jag och tänker tillbaka på dendär ååååh fantastiska spelningen i lördags. Jag lyssnar på musiken från helgen. ÅÅHH!! Och det känns som att allt som finns inom mig inte får plats, jag vill bara kunna skrika ut hur underbart allt är! Kultirations nya skiva. Varenda låt blir min nya favoritlåt. Och varenda låt höjer lyckoruset och varenda låt ökar allmänt välbehag.
Det kanske är så, att man har en själ? Jag tror inte på Gud, jag är inte religiös, inte enligt boken, och kanske inte heller enligt någon annan teori heller.
Men om det är så att man inte kan gå tre steg utan att bli förbannad över hur folk beter sig, över dumma uttalanden från politiker, onödiga krig, bomber, kapitalistiska bolag som säljer världens välbefinnande för lite pengar, missförstånd....
Om det är så att så fort man vaknar känner man hur något i kroppen säger "vafan vaknade du idag för, jävla idiot?" och man går runt och har ont i magen, huvudet, svårt att andas. Om dedär tre stegen som gör en förbannad även gör att smärtan i lederna blir för smärtsamma för att fortsätta gå...
Om man fortfarande älskar livet? Vad är det då som är bra? Det är ju inte psykosociala, troligtvis inte fysiken heller (ja, jag ska börja träna). Är det då själen?
Eller så spelar vi bara vacker musik
Kommentarer
Trackback
