tunde

De egna paradigmen avlöser varandra konstant, som vågorna som slår mot stranden. De hinner aldrig riktigt försvinna innan ett nytt kommer. Livssynen och sjävlbilden är aldrig stel utan modifieras utan något luftmotstånd. Faller graviditationslöst mot gatan, mot förändringen. Generellt sett.
Ibland går det snabbare. Som ett slag i magen eller en pungspark. Du kan inte stå oberörd.

Så står du där och inser att du måste stå öga mot öga mot förövraren som gav dig den där jävla sparken som lämnade dig kippandes efter andan och mer eller mindre tårögd. Torka tårarna och tillslut skaffa mod att sträcka på dig. Titta upp på honom. Och tillslut omfamna honom som din älskare. Det är oundvikligt; du måste välja. Det andra alternatviet är att dö.

Jag lovar, det kommer vara ganska smärtfritt. Ni kommer gå hand i hand ett tag och tillslut tynar han in i dig och blir en del av dig. Du kommer inte märka någon skillnad. Kanske en dag slår du på en låt och inser att skrikandet i mitten av låten som en gång gav dig mardrömmar faktiskt är ganska bra. Kanske känner du den där klumpen i magen som tidigare fick dig att gråta av vemod och känner att den är ganska fridfull egentligen.