tunde

Jag kan ibland känna att jag utbildar mig till det jag gör, att jag jobbar där jag jobbar, av rena egoistiska skäl. En känsla som krockar med den förväntade bilden på de lågavlöna vårdgivarna, en bild där kvinnor arbetar för sin medkänsla för andra, ett behov av att viga sitt liv åt andras lidande. En strävan efter att hjälpa.

Strävan, behov, medlidande. Tillfredställelse av dessa är kanske också en form av självbekräftelse.

Min drift styrs av en önskan att utveckla mig själv, att lära mig om andras liv och få nya perspektiv. Eller fördriva tiden. I varje patient ser jag en möjlighet, vad de kan tillföra mig. Och sedan har jag lyckats lära mig att mindfucka dem, att med ord få dem dit jag vill, baserat på deras stora önskan att bli bekräftade och sedda av mig som vårdpersonal.

Jag får kramar, blir hembjuden till familjer, blir erbjuden att när som helst komma över på en kopp kaffe och bli visad det fina hembiblioteket som  har fyllts på under decennier. Lovord, om och om igen. För att jag bryr mig om. För att jag älskar dem. Och visst, jag blir tillfälligt lätt förälskad i varje patient och är oerhört tacksam över vad de kan ge mig. Jag önskar att jag aldrig mera slipper se dom på avdelningen, blir friska, förblir friska. Jag får en kick av deras tacksamhet till mig.

Men på det hemska egoistiska sättet
Äckligt