tunde

Det är så enkelt att spela den roll man tydligt tilldelas. Jag är publik, du är aktör. Agera. Tankar mycket tydligare när de uttrycks i ord istället för tyst, i min hjärna. Du säger det jag tänker. Du är aktör. Jag ska titta på dig, följa ditt minspel och dina uttal, men när du skriker att jag ska sluta titta på dig står jag nödställd. Vart försvann min roll? Du säger det igen. Jag blir förlägen, obekväm i en roll, ett golv som sakta sluter sig under mig och jag står förlamad. Vad vill du att jag ska göra? Människor som står bredvid varandra, önskar komma nära men den ena ställer sig framför. Knuffar undan den andra ifrån centrum. Ensam. Taggig.

Och jag vet att det är så det är och jag kan tänka det i huvudet, det finns där, det försvinner och jag dricker upp mitt rosa bubbelvin. Men det ageras ut, tydligt svart på vitt och beordrar mig att tänka på mina intryck.

Stoppas upp av en återhållsam tanke, allt jag vill är att tänka på hur snygg jag känner mig i mina nya skor. Allt jag vill ha är någon annans varma hud intill min. Lukta på mitt hår. För en kort sekund. För en natt.