tunde

I ett intimt sällskap är det svårt att inte trampa varandra på tårna. När mitt egna space blivit lika inskränkt som ditt och vi har öppnat oss. När vi är många som samspelar runt varandra och försöker ta hänsyn till varandras önskningar, laster, sorger. Det blir som en vacker pardans, slingrande, i takt till varandra, några för andra följer. Och trampar varandra på tårna, faller ihop i en hög och skäms.

I ett intimt sällskap blir det enkelt fel. Hänsyn kan inte alltid tas. Valet - är det det egna jaget som prioriteras i förmån för det följsamma samspelet. Personligen tror jag att många väljer sig själva. Jag räknar kallt med att även de jag älskar mest kan "svika" mig ifall det verkligen finns en tillräckligt stark frestelse. Och för mig är det helt okej. Men då gör jag detsamma. En sorts antinaivitet i min för övrigt naiva tillvaro.

Men skuld och ånger tänker jag på dessa tår jag trampat på senaste veckorna. Det är svårt att låta bli ibland, när frestelsen är för stor. Har aldrig gjort anspråk på självdiciplin. Mina steg är för klumpiga i dansen och ibland tappar jag takten. Jag blir trampad på. Det tillhör, vi rör oss ständigt och samspelet ändrar alltid karraktär. Det kanske är återhämtningen som är viktig.