tunde

Sitter och frågar mig. Men jag vet inte riktigt vad... Känner bara frågan som maler men vägrar definiera sig själv.

Jag önskar att jag skulle kunna stanna klockan, vara kvar i ett tillstånd; ett känslotillstånd eller på en plats eller mitt i en aktivitet. Känna ruset lite längre. Känna vemodet någon sekund till. Ha tid att skriva färdigt en mening...

Men allt följer ett mönster. Det går regelbundet, precis som årstider, som dygnet, sekundvisaren. En fas tar slut där en annan tar sin början. Som små paradigm. Ibland överlappar de varandra. När "just nu"-jag inser att just nu håller på att ta slut och att framtiden närmar sig. Eller när "just nu"-jag tänker tillbaka på "för 5 minuter sen"-jag. På sorgen, på lyckan. På de simplaste känslor. Till och med Harry Haller har sin bild på flickan uppe på väggen.

Vemodet slår till när man inser att ett ögonblick kommer att ta slut. Och det nya målet är att uppleva det igen. Påminner om naturens vilja att kunna återskapa balansen när något plötsligt blivit bragt ur jämvikt.

Eller så är det bara människans bekräftelsebehov som aldrig felar.