Räds ej, min kärlek
Jag är rädd. Faktiskt, fruktansvärt feg.
Jobbade idag från kl 6.45. Gick bredvid som uska tillsammans med en kvinna på snart 30 år, låt oss kalla henne för Hanna. Jättesöt och glad, smart tjej. Hon älskar sin son över allt annat, en pratig pojk på 1,5 år. Vi hade en stund över så hon var tvungen att ringa lite samtal till Försäkringskassan. Jag är medveten om att hon och pojkens pappa inte är bästa vänner direkt. Vi gick in i en modul, jag ritade och hon ringde runt.
- Min sons pappa vägrar betala underhållet, säger hon.
Jag hör allt om deras förhållande. Hur han bröt ner henne, år efter år. 10 år, för att vara exakt. Hon blev gravid och han var otrogen med hennes bästa vännina. Nu bor han tillsammans med henne. Och han bryter fortfarande ner Hanna. Använder deras gemensamma son för att fortsätta plåga henne. Lämnar henne aldrig fred, hittar alltid nya saker att gräla om.
Och jag kan känna sån rädsla för att själv hamna i samma situation. Det är ju inte omöjligt, det är inte som att allt har gått jättebra i tidigare relationer. Varför skulle det inte kunna hända igen? Att våga lämna ut sig till kärleken... Kräver mod. Varför finns inga garantier? Är jag för rädd?
Jobbade idag från kl 6.45. Gick bredvid som uska tillsammans med en kvinna på snart 30 år, låt oss kalla henne för Hanna. Jättesöt och glad, smart tjej. Hon älskar sin son över allt annat, en pratig pojk på 1,5 år. Vi hade en stund över så hon var tvungen att ringa lite samtal till Försäkringskassan. Jag är medveten om att hon och pojkens pappa inte är bästa vänner direkt. Vi gick in i en modul, jag ritade och hon ringde runt.
- Min sons pappa vägrar betala underhållet, säger hon.
Jag hör allt om deras förhållande. Hur han bröt ner henne, år efter år. 10 år, för att vara exakt. Hon blev gravid och han var otrogen med hennes bästa vännina. Nu bor han tillsammans med henne. Och han bryter fortfarande ner Hanna. Använder deras gemensamma son för att fortsätta plåga henne. Lämnar henne aldrig fred, hittar alltid nya saker att gräla om.
Och jag kan känna sån rädsla för att själv hamna i samma situation. Det är ju inte omöjligt, det är inte som att allt har gått jättebra i tidigare relationer. Varför skulle det inte kunna hända igen? Att våga lämna ut sig till kärleken... Kräver mod. Varför finns inga garantier? Är jag för rädd?
Kommentarer
Trackback
