tunde

Jag vill döda Liemannen. När han drar friska människor ner mot avgrunden. På jobbet hanterar jag det. Jag kan se på någon av de underbara personer jag lärt känna och tänka "Jag kommer aldrig mer träffa honom/henne, nästa gång jag jobbar är h*n död". Och jag kan nu göra det och bara gråta på insidan.

Men jag känner mig så jävla maktlös och upprörd när vänners föräldrar insjuknar och hoppet bara slocknar och livet är en kamp mot klockan! Jag dras med i sorgen för att min vän sörjer. Det är en del av livet men ibland är det fan inte rättvist.