tunde

Hade jag lämnat mig till impusler hade jag gjort allting jag strävar ifrån. Den extrema, destruktiva, verklighetsflyktiga kontrollbehovet med motpolen att släppa allting och bara leva dagen i spontana ryck, reflexer. Jag utan kontroll med all kontroll hade suttit med randiga, blodiga armar. Smärtan bedövar, jag kan titta på mina rena armar och inbilla mig hur känslan av ett rakblad i huden hade varit. Jag hade rökt mig hög varje dag för att släppa världen. Jag skulle svälta, för kontrollens skull.  Promenerat flera mil för fokus på annat, druckit mig redlös till frukost. Hetsäta mig stum för att sedan kräkas upp allting.

Det är något som hindrar mig, är det rädsla eller är det skam. Det är något som gör att jag stannar på vägen och inte vandrar bort bland lummiga stigar där jag inte vet vilka stup som väntar. Kanske för att jag är höjdrädd.