tunde

Imorgon är domedagen.

Imorgon får vi veta.

När får jag träffa dig igen?
Var?
Hur?

Imorgon vet vi..


Jag funderar på varför vi är så nära. När jag berättar för folk hur nära vi kusiner, morbrödrar, mormors systrar och deras barn är tycker de att det är konstigt. De vet knappt vad deras sysslingar heter. Men vi är nära.
Varför?

Då är jag tillbaka på nationalitetskänsla igen. Är det för att vi lämnade allting i en annan del av Europa, i en annan kultur? Varför söker jag om mitt folk i svåra tider? Varför vill jag veta hur mamma känner inför Sverige respektive Rumänien? Eller.. Jag vet ju att hon hatar Rumänien och jag vet varför. Pappa pratar rumänska med henne ibland, för att hålla saker hemligt för mig och Andrea. Men det är ju så likt italienska och franska så jag förstår.
Hade vi varit så nära om vi varit svenskar? Vet inte.
Hade vi varit så nära om vi aldrig lämnat Rumänien? Jo, det hade vi. Vi var en ungersk minoritet där också.
Men om Transulvanien alltid hade tillhört Ungern då? Jo.. Det hade vi nog. Pappas familj är en minoritetsgrupp från bergen. Och mammas familj i grunden adlig.

Imorgon vet vi.
Ovillkorlig kärlek?
Nej, det finns nog inte. Men näst intill.
Men bara inom blod. Eller bara inom blod om man är minoritet? Är vi verkligen mer sårbara? Vi som är så anpassade i Sverige?
Söker svenskarna sina rötter? Hur? Till byar och socknen?

Imorgon.