negation
jag är nere och badar i ångest. jag orkar inte. det är svarta 42 dagar kvar. exploderar. gråter. håll mig.
where all men have gone before
Förakt blandas med kärlek. Överlägsenhet och hat. Vilken näring ger det till kärleken? Kan du någonsin förlåta det som inte bör ursäktas? Kan du anklaga någon för att leva, beskylla klockan för att ticka... När du inte kan det, kan du då förlåta det som inte förlåtas kan.
Kan du någonsin förändra dig själv och dina känslor. Minimera dig själv för att radera överlägsenheten. Acceptera det föraktbara som din like.
Du är inte först. Du har aldrig varit det, och kommer aldrig bli det. Du är alltid sekundär. Minst.
Kan du någonsin förändra dig själv och dina känslor. Minimera dig själv för att radera överlägsenheten. Acceptera det föraktbara som din like.
Du är inte först. Du har aldrig varit det, och kommer aldrig bli det. Du är alltid sekundär. Minst.
Månen.
Torsdag. Skola, feber, frossa.
Fredag. Tenta, skola, feber, frossa. Massa mediciner, öl och drinkar. Spexare. Åka hem och sova halv 5.
Lördag. Plugg, spex, öl och häng.
Vi ser en måne ifrån fönstret medan vi "kapsar". Det är en ganska stor måne, inte fullmåne, men om några dagar kanske. Kanske jag kommer spana efter den ifall det är stjärnklart. Kanske jag kommer fly den.
En sista cigg, vänner skiljs åt, jag hoppar på bussen. Följer månen, eller den följer mig. Ett lugn sprider sig i min kropp och jag känner den här härliga känslan av när jag kan bara vara jag, vara utanför mig själv, bortom världen och allt annat.
Sedan ser jag staden. Staden som varit mitt hem sedan snart fyra år. Jag har sett just den här vägen så många gånger förut och upplevt de flesta känslorna när jag vandrat, cyklat, åkt på denna väg. Alla hus är för mig ikväll främmande. Alla hus är surealistiska.
Denna stad som är mitt hem är inte riktigt mitt hem. Det är inte här jag vuxit upp och jag känner hur absurt det är att jag är just i den här staden. Vad fan gör jag här. Jag följer månen, eller den följer mig, och jag minns hur nytt allt kändes när jag flyttat hit, hur mycket som har hänt, hur mycket jag har glömt. Jag är rädd för husen.
Hoppar av på stora torget, går med raska steg förbi folkmassan, de som är sedan länge försvunna i en berusning, ett gömställe för att glömma sin ångest, glömma sig själva, våga vara någon annan, fort går jag förbi dem, ser på dem med runda ögon och öppen flåsande mun. Hämtar min cykel i cykelparkeringen där den stått flera gånger förr, väljer att cykla genom folkmassan igen istället för att gå, cyklar på gator där jag så många gånger cyklat förr. De har gjort om mycket på mina fyra år i staden. Snart tar jag examen.
Kommer in på mitt lugna område, på gator där jag cyklat så många gånger förr. Där jag cyklar varje dag. Det tystnar, jag är påväg mot min lägenhet, min lägenhet där jag bott i 1,5 år. Det är min lägenhet. Den är som en lögn av mig, jag försöker dölja mig genom min inredning men det misslyckas och jag räds inför att komma innanför dessa väggar som ska representera mig. Det är tyst i mitt område och snart hör jag bara mina egna andetag, mitt egna flämtande. Flåset dränks av några tjejer som skrattar ljudligt i en lägenhet vartifrån det strömmar musik. Återigen är det tyst och jag förföljs fortfarande av den stora månen och trots alla lampor ser jag stjärnor, bakom husen rinner vattnet i ån och det är världen. Vår värld är stor och oändlig, jag känner hur övermäktigt världen är och hur vi tror att vi kan styra, bestämma, kontrollera, men vi har så jävla fel för världen är så jävla mycket större än oss! Det som avbryter tystnaden är minnet av min förkyldning, en hostattack jag inte kan hålla igen kommer, och kommer och kommer. Det kittlar i min hals. Jag tar djupa andetag när jag går upp i trapphuset, där på en trapp ligger en skrutten fimp, den påminner mig om den sista ciggen jag rökte idag och hur ont det gör i mina lungor av den. Jag försöker kontrollera min hosta, skyndar långsamt upp för trapporna med kontrollerade andetag. Nyckeln är förberedd och jag låser upp. Hostar så snart jag stängt dörren.
På byrån ligger min folkdräkt jag hade på festen igår, det är min dräkt, den är sydd åt mig, från min region. Vem fan försöker jag vara egentligen, springer runt i folkdräkt. En lånad underkjol, vad fan kan jag inte träffa normala människor.
Värmer en tallrik lins- och spenatsoppa, vegetarisk, jag menar skulle jag verkligen kunna äta kött? Känner att min lägenhet ändå kanske passar mig ganska bra, lagom fin, lagom trasig. Älskvärd. Någon har velat prata med mig på facebook, det ligger nya bilder uppe på hemsidan från festen igår. Kanske livet ändå inte är så läskigt när allt kommer omkring. Kanske det inte är husen på vägen som gör mitt hem, kanske det är människorna runt mig. Månen kommer ju alltid vara densamma.
Fredag. Tenta, skola, feber, frossa. Massa mediciner, öl och drinkar. Spexare. Åka hem och sova halv 5.
Lördag. Plugg, spex, öl och häng.
Vi ser en måne ifrån fönstret medan vi "kapsar". Det är en ganska stor måne, inte fullmåne, men om några dagar kanske. Kanske jag kommer spana efter den ifall det är stjärnklart. Kanske jag kommer fly den.
En sista cigg, vänner skiljs åt, jag hoppar på bussen. Följer månen, eller den följer mig. Ett lugn sprider sig i min kropp och jag känner den här härliga känslan av när jag kan bara vara jag, vara utanför mig själv, bortom världen och allt annat.
Sedan ser jag staden. Staden som varit mitt hem sedan snart fyra år. Jag har sett just den här vägen så många gånger förut och upplevt de flesta känslorna när jag vandrat, cyklat, åkt på denna väg. Alla hus är för mig ikväll främmande. Alla hus är surealistiska.
Denna stad som är mitt hem är inte riktigt mitt hem. Det är inte här jag vuxit upp och jag känner hur absurt det är att jag är just i den här staden. Vad fan gör jag här. Jag följer månen, eller den följer mig, och jag minns hur nytt allt kändes när jag flyttat hit, hur mycket som har hänt, hur mycket jag har glömt. Jag är rädd för husen.
Hoppar av på stora torget, går med raska steg förbi folkmassan, de som är sedan länge försvunna i en berusning, ett gömställe för att glömma sin ångest, glömma sig själva, våga vara någon annan, fort går jag förbi dem, ser på dem med runda ögon och öppen flåsande mun. Hämtar min cykel i cykelparkeringen där den stått flera gånger förr, väljer att cykla genom folkmassan igen istället för att gå, cyklar på gator där jag så många gånger cyklat förr. De har gjort om mycket på mina fyra år i staden. Snart tar jag examen.
Kommer in på mitt lugna område, på gator där jag cyklat så många gånger förr. Där jag cyklar varje dag. Det tystnar, jag är påväg mot min lägenhet, min lägenhet där jag bott i 1,5 år. Det är min lägenhet. Den är som en lögn av mig, jag försöker dölja mig genom min inredning men det misslyckas och jag räds inför att komma innanför dessa väggar som ska representera mig. Det är tyst i mitt område och snart hör jag bara mina egna andetag, mitt egna flämtande. Flåset dränks av några tjejer som skrattar ljudligt i en lägenhet vartifrån det strömmar musik. Återigen är det tyst och jag förföljs fortfarande av den stora månen och trots alla lampor ser jag stjärnor, bakom husen rinner vattnet i ån och det är världen. Vår värld är stor och oändlig, jag känner hur övermäktigt världen är och hur vi tror att vi kan styra, bestämma, kontrollera, men vi har så jävla fel för världen är så jävla mycket större än oss! Det som avbryter tystnaden är minnet av min förkyldning, en hostattack jag inte kan hålla igen kommer, och kommer och kommer. Det kittlar i min hals. Jag tar djupa andetag när jag går upp i trapphuset, där på en trapp ligger en skrutten fimp, den påminner mig om den sista ciggen jag rökte idag och hur ont det gör i mina lungor av den. Jag försöker kontrollera min hosta, skyndar långsamt upp för trapporna med kontrollerade andetag. Nyckeln är förberedd och jag låser upp. Hostar så snart jag stängt dörren.
På byrån ligger min folkdräkt jag hade på festen igår, det är min dräkt, den är sydd åt mig, från min region. Vem fan försöker jag vara egentligen, springer runt i folkdräkt. En lånad underkjol, vad fan kan jag inte träffa normala människor.
Värmer en tallrik lins- och spenatsoppa, vegetarisk, jag menar skulle jag verkligen kunna äta kött? Känner att min lägenhet ändå kanske passar mig ganska bra, lagom fin, lagom trasig. Älskvärd. Någon har velat prata med mig på facebook, det ligger nya bilder uppe på hemsidan från festen igår. Kanske livet ändå inte är så läskigt när allt kommer omkring. Kanske det inte är husen på vägen som gör mitt hem, kanske det är människorna runt mig. Månen kommer ju alltid vara densamma.
