tunde

Vandrande, oskyldig och ovetande längs nattens vägar. Väntar på en buss som aldrig verkar komma. Världen snurrar och alla snurrar med mig. Det stora fordonet bromsar in och jag följer vågen in i värmen. Värmen? Det var ju varmt även ute. Följer hur som helst med in, det kanske var vindstilla i alla fall. Söta ansikten, skrattar och ler, igenkänningsfaktorerna ökar. Några igelkottar och rep senare och jag var fast.
Plansmideri och beräkningar, ty jag är en besutsam person när det gäller vissa saker. Samtidigt invävt i en slump så komplicerad att även den verkade ha sina syften. Och den ständiga påminnelsen om att hopplöshet är en dygd.
Obönhörlig är slumpen inte när regniga lördagar bjuder på lera, olja och franska kompositörer. Förvåningen sköljs snart undan och färgerna är lite starkare, dofterna lite godare och stegen lite lättare. Även under den mest ensamma natt återfinns tillslut soluppgången och mötet var som skrivet i en bok. Och klockan fortsätter ticka.

En kväll, såsom många andra kvällar, satte jag mig på en buss. Sedan blev livet inte riktigt likadant.

slår
mitt
huvud
blodigt
mot
väggen

Som om livet inte är svårt nog så komplicerar vi det för varandra. Kör in på en trångsynt väg och vägrar vika av på avkrokar. Det fungerar bra att använda samma mall åter och åter igen men hur ska saker utvecklas om alla trampar i samma gamla fotspår? Det blir som den där valsen där första lektionen handlar om att inte trampa varandra på tårna. När du kan det, då är du välkommen på resten av kursen. Men först måste du lära dig att gå som alla andra.

Som tur väntar äventyr med musik som går att tolka på oändligt många vis, som tur väntar äventyr med dans som oavsett alltid är rätt. Där jag kan vinka till dig och säga "Tja, har du det chill? Schysst, det har jag med!" och sedan dansa vidare. Att jag ännu inte tagit examen i "Trampa i samma takt - 78 hp/år" gör mig oftast ingenting.

Rösten som får mig att spinna.
Rörelserna som är en dans i mina ögon.
Sagor som vaggar mig till söms.
Blick som lyser av lycka.