tvåhundrafjorton dagar
Vandrande, oskyldig och ovetande längs nattens vägar. Väntar på en buss som aldrig verkar komma. Världen snurrar och alla snurrar med mig. Det stora fordonet bromsar in och jag följer vågen in i värmen. Värmen? Det var ju varmt även ute. Följer hur som helst med in, det kanske var vindstilla i alla fall. Söta ansikten, skrattar och ler, igenkänningsfaktorerna ökar. Några igelkottar och rep senare och jag var fast.
Plansmideri och beräkningar, ty jag är en besutsam person när det gäller vissa saker. Samtidigt invävt i en slump så komplicerad att även den verkade ha sina syften. Och den ständiga påminnelsen om att hopplöshet är en dygd.
Obönhörlig är slumpen inte när regniga lördagar bjuder på lera, olja och franska kompositörer. Förvåningen sköljs snart undan och färgerna är lite starkare, dofterna lite godare och stegen lite lättare. Även under den mest ensamma natt återfinns tillslut soluppgången och mötet var som skrivet i en bok. Och klockan fortsätter ticka.
En kväll, såsom många andra kvällar, satte jag mig på en buss. Sedan blev livet inte riktigt likadant.
Plansmideri och beräkningar, ty jag är en besutsam person när det gäller vissa saker. Samtidigt invävt i en slump så komplicerad att även den verkade ha sina syften. Och den ständiga påminnelsen om att hopplöshet är en dygd.
Obönhörlig är slumpen inte när regniga lördagar bjuder på lera, olja och franska kompositörer. Förvåningen sköljs snart undan och färgerna är lite starkare, dofterna lite godare och stegen lite lättare. Även under den mest ensamma natt återfinns tillslut soluppgången och mötet var som skrivet i en bok. Och klockan fortsätter ticka.
En kväll, såsom många andra kvällar, satte jag mig på en buss. Sedan blev livet inte riktigt likadant.
Kommentarer
Trackback
