tunde

Ibland undrar jag vad jag gör, vad jag gör här, vad meningen med mina handlingar är. Jag går. På samma gata mot stan. Mot mitt hem. Och jag undrar varför det är mitt hem. Igen. Det är stjärnklart inatt, tyvärr syns det inte av alla gatulampor. Fyra år i staden, men vad jag gör här? Snart tar jag examen, men jaha? Och? Nästa steg: jobba livet ut? But don't look back in anger, sjunger Oasis, och jag undrar om jag bara ska låta slumpen göra sitt. Slumpen? Jävla skit, kan ingen bara säga meningen? Någon sa att när man är 23 år så vet man vem man är, och jag väntar tills jag fyller år så jag kan få brevet på posten. Stjärnorna? Och jag går, och går, och tror att jag tror att jag hittar meningen. Ingenting. Är inget meningen? Att bli hög av dans, le åt en situation, att skratta med månen, gråta vid soluppgång. Men om detta är min mening, vad är andras? Finns det bara en sanning? Bör jag predika sanningen, eller behöver alla realisera omeningen och söka själva?
Det är svårt att veta om man är kåt eller skitnödig.

Jag vill integrera det vackra av inget med det aktiva handlande livet. Jag vill inte kunna växla mellan dessa lägen, utan uppleva dem båda två samtidigt och se dem arbeta i symbios.