tunde

Min egen förmåga till empati ifrågasätts titt som tätt när jag blir arg. Saknas den mängd förståelse för andras mående, är min egen tillvaro så mycket viktigare att jag kan ta in andras känslor men sedan inte riktigt bry mig? Irritationen gör mig mest  arg och det är svårt att rikta ilskan på rätt sak. Det projeceras åt alla möjliga håll. Och frågor som är så mycket större försvinner i min egoism. Analysen av mina reaktioner leder till skuld, men främst skam över min egen oförmåga. Och återigen handlar det om själviska självbilder. Moralen inskränks till hur jag upplever mig själv  en situation med en annan människa i nöd och inte till hur människan i nöd kan bli hjälp.

Får det liksom bekräftat att jag faktiskt sög på mitt jobb i höstas. Jag visste ju det men får det bekräftat. Att någon gick till cheferna och sa "Alltså, det har inte funkat med henne idag". Jag kan inte riktigt bli arg för jag visste nog det. Senaste året var bara ett enda stort kaos och sedan släppte det. Då blev det ännu värre, tid att känna efter och sånt. Sedan gick det över, det har vänt.

Idag är en såndär dag man bara vill ska ta slut. Jobbig dag. Allt intresse för mat och hunger försvann. Lusten infinner sig inte till varken att vara vaken eller sova. Lägga sig ner och inte göra någonting känns inte tillfredsställande men inte heller att aktivt åta sig något. Min största längtan är att vara vaken och destruktivt fördriva min tid med att fördriva tiden, i ren protest till att göra något effektivt. Det är just effektiviteten som protesten riktar sig till. Att behöva agera i ett syfte.