Du som lyckan ger.

Det var länge sedan som världen var platt. När allt jag ser är svart, tomt och osanning. Verkligheten som vi ser den är något skapat ur tomheten och behovet att ha en verklighet. Ett syfte, liksom. När jag återkommer till mig själv ifrån att se världen som tom återgår jag till den som har uppgifter, plikter och ansvar. Typ som att jag skapar mig den där pilen som går ut genom Donnie Darkos kropp, fast medvetet. Medvetet på så vis att den styr mig mot sådant som jag tror förväntas av mig. Min tro på vad andra förväntar sig av mig och tycker om mig definierar således min existens och min självbild. Mina mål, tankar och mitt hopp. Min lycka.
Och det suger ju, i alla verkligheter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0