tunde

Sen jag var liten har jag varit så stolt över mina föräldrar som sprang och gav blod tre gånger per år. De fick fina järntabletter efteråt, och jag tyckte att det var så häftigt att man kunde ge sitt blod för att rädda en annan persons liv. Då bestämde jag mig för att bli blodgivare. Andra skulle ställa sig i kö på puben på sin 18-årsdag, men jag skulle till blodbanken!

Sen gick ju det ungefär lika bra som när jag skulle gå med i världsförädrar. Det blev aldrig av.

Under mitt första år i Linköping såg jag blodbussen stå utanför campus ett par gånger i månaden. Med en blandning av stolthet "Jag ska faktiskt bli blodgivare!" och skam "Det har snart gått ett år sen jag fyllde 18" gick jag in på bussen en dag. De frågade om jag gett blod innan någon gång, det hade jag inte. Då fick jag inte ge blod, man måste testa blodet först, och det kunde de inte göra där.

Andra gången jag jobbade på sjukhuset i Växjö gick jag till blodgivningen. Allt gick bra, jag fyllde i en blankett, hälsodeklaration. Sen så såg killen i receptionen att jag bodde i Linköping. Men då gick det inte för sig alls! De ville ha folk som bodde i Kronoberg, inte i Östergötland! Nej, jag fick snällt ta och göra testet i Linköping om jag ville bli blodgivare, eftersom varje landsting vill testa alla blodgivare själva, och Gud så onödigt att lägga pengar på att testa mitt blod när jag bara är i Växjö en helg i månaden. Nej, jag fick riva lappen och gå därifrån.

NU så ska jag till US imorgon! Jag ska ge blod! Tiden är bokad, allt är färdigt. Jag ska officiellt bli blodgivare!
Äntligen!





Och NEJ jag tycker absolut inte om Jan Björkunds förslag om att göra en gymnasiereform! Att göra de teoretiska utbildningarna tuffare och ta bort högskolebehörighet från alla yrkesutbildningar är fullkomligt idiotiskt, det ökar sociala klyftor och försvårar karriärbyten något oerhört. Alla dessa högermänniskor har fått för sig att alla 15åringar har helkoll på vad de vill bli i sitt liv. Att göra en sånhär reform och sen säga att de som väljer yrkesutbildningar kommer att få tillgång till vuxenskola sen för att läsa upp sina ämnen fattar inte att det kommer kosta samhället mycket mer pengar. Pengar som inte finns, pengar som kan gå till något annat. Vart ska världen gå om det delas upp i VI och De Andra?

Vill Jan Björklund att ungarna inte ska hoppa av gymnasiet, se till att de får tillräckligt med kunskap innan de börjar där! Skolor i andra länder har med diciplin, de lär sig mycket mer än vad vi i Sverige gör. Min rysska klasskamrat på gymnasiet hade läst matte D matte redan på högstadiet. Visst att han var ett underbarn och att man inte får någon möjlighet att utveckla sin kreativitet i ett sånt skolsystem, men man kan ju ta efter lite i alla fall. Barnen lär sig mindre och mindre, man vill inte pressa de stackars småglinen. Vilket resulterar i att när de börjar på gymnasiet pallar de inte trycket, vilket resulterar i att universitetsstudier kräver för mycket, och de hoppar av.
Men lösningen är ju inte att göra det tuffare för de som väljer natur eller samhäll, och att göra det svårare i framtiden för de som väljer bygg eller omvårdnadsprogrammet. Visst att de får mycket kontakt till "näringslivet", men det kräver mycket av en 15 åring att välja till behörigheten som ger dem valfrihet om 5, 10, 20 år.
Jan Björklunds fina nyhetsbrev

(jovisst, Björklund har väl också rätt till blod även fast jag inte håller med honom....)

Jag kan inte förstå hur man kan bli så trött av allt. Det går knappt att förstå. Men det är ju bara att kämpa. Jag pluggar varje dag, mer eller mindre, sen två veckor tillbaka. Gör jag det inte blir jag rastlös. Jag har varit på praktiken 5-6 dagar i veckan sen vi började. Jag har mitt hem att tänka på. Och mig. Och jag blir bara så trött. Men jag får inte vila.


Idag har jag pluggat.. Pluggade på vägen till Åby i morse. Pluggade när jag var där. Pluggade på vägen hem. Jag har pluggat nu här hemma. På praktiken var jag med på möte, jag tog venprov. För första gången i mitt liv. Fick blod första gången, men inte tillräckligt. Vi testade igen och då gick det. Men det gjorde jätteont på tanten jag tog det på. Gud så nervös jag var!


Efter tentan och praktiken är avklarad kommer jag att bli sjuk. Men det tråkigaste är väl nästan att då har jag ingen anledning till att undvika problemet jag har kvar. Nej men shit, jag är bara så jävla omotiverad

Jag har gjort flera tabbar i mitt liv. Några jag helst inte nämner, men även lite mindre farliga, typ när jag glömde hämta min lillasyster från fritids en eftermiddag när jag var 9 år och skulle gå hem från skolan. Då skämde jag ögonen ur mig när jag kom hem och mamma frågade var Andrea var.

Ett misstag jag känner av nu är att jag för två år sen inte flyttade till Ungern och läste till läkare istället. Troligtvis hade min studiemotivation legat på botten och jag hade blivit utslängd efter en veckan, men hade jag haft samma motivation som jag har nu hade jag varit bäst i klassen. En annan sak jag ångrar är väl att jag inte tog gymnasiet allt för seriöst. Men skolkar man och sitter och spelar kort eller ritar på skoltid så kan man inte förvänta sig så bra betyg. Idag ångrar jag det. Idag önskar jag att jag hade kunnat komma in på läkare. Idag önskar jag att jag hade kunnat bli tagen seriöst.

Tanten med extremt mycket underbensödem sitter och ömsar skin på sitt rum.
Jag vill undersöka tanta. Det får jag inte. Jag frågar en massa saker, vill diskutera, JAG VILL VETA! Det är ingen som kan. Det är ingen som vill diskutera med mig. Jag sitter och försöker gå igenom det lilla jag kan. Frågar henne lite, om hon brukar stå och gå mycket, hur det varit på senare år, är hon mycket stillasittande? Har hon ont i benen, gör det ont när jag trycker här? Jag pressar in det i hjärnan, åker hem och sitter och funderar på det jag fått reda på. Söker bland mina papper om bensår och cirkulationsbesvärt. Jag längtar hem.
Hemma har jag en bok, Geriatrik i öppen vård. Den är skriven för läkare, men vadå, jag kan väl också läsa. Läser på lite om ödem, förstår inte alla uttryck, har ingen att fråga, jag får inte veta. För att veta hur man ska behandla ödem kan man ta ett venprov och skicka till lab, men det får inte jag göra. Jag vill kopiera sidan, lära mig allt om proverna, springa till praktiken imorgon och säga till sjuksköterskan "TITTA HÄR, detta gör vi"
Det kan jag inte, av två anledningar. Sjuksköterskorna har inte tid, de har mycket att göra, de vill inte lära mig, de vill inte diskutera. Och varför skulle dom? Anledning två är ju att det inte är dom som bestämmer. Det är läkarens uppgift att sätta diagnos på tanta. Läkaren är inte där, hon kommer kanske nästa vecka. Och skulle jag då komma springandes med min nya kunskap, skulle hon då lyssna? Skulle hon se två gånger på mig? Jag är ju en liten flickasnärta som inte har nå kött på benen. En sjuksköterskestudent i termin två. Vad gör det om hundra år om läkaren bara går förbi och struntar i det?

Inte vidare mycket.

Tanten får sitta och fjälla. Jag kommer troligtvis inte få veta vad som är fel på henne. Det är inte min uppgift. Jag får inte veta, ingen vill ha min kunskap. Jag kommer aldrig få lösa diagnosmysteriet, inte idag eller imorgon, och inte heller om tjugo år.

Är det då någon mening med att jag försöker anstränga mig?

Jag har laddat upp de senaste dagarna med riktigt najs mat. Måste ju visa hur fint det har varit

Elin och min lördag. Riktigt najsigt

Lammkotlett med pesto, paprika och pasta


Flygande jacob är gott. Med tomat och fetaost

Dagens frukost med tomat, fetaost, bröd och ägg. Och juice. Nu är jag redo för en dag bland dementa!

Hoppas ni har trevligt på praktiken. Var första dan lika soft för er som för mig?

Ska snart ut i solen en vända och dega. Lyssnar på Veronica Maggio på Sportify.

Läser lite på min favoritblogg. Ett utdrag från inlägget första april

Det riktiga Aprilskämtet som jag ser det är annars DN:s insida som idag har moderaten och Timbromannen Thomas Idegard som talar om ämnet “solidaritet”. För honom är solidaritet det samma som välgörenhet.

“- Välgörenhet är vackert” säger Thomas Idegard.

Jag undrar om de som står i de allt längre matköerna till välgörenhetsorganisationerna på USA:s gator håller med.

I USA finns det “drömsamhälle” Idegard talar om. Samhällets skyddsnät för de som förlorar jobben eller blir sjuka är minimala. Många går från att ena dagen ha varit en respekterad, hårt arbetande samhällsmedborgare till att, nästa dag som hemlös, tvingas tigga vid välgörenhetsorganisationernas soppkök.

Det är “vackert” säger Tomas Idegard…..


Trevlig ideal som förespråkas. Sociala skyddsnät från staten bör inte finnas, det ska vara varenda människas egna ansvar och frihet att vara "solidarisk". Vägen till ett mönstersamhälle.

Sitter och lyssnar på dubstep. En tiominuters remix från Youtube. Vet inte riktigt vad jag tycker än.

Suttit ute i solen nästan hela tiden sen jag kom hem från skolan. Daniel och Shiva har åkt till Norrland. Blir ensam tills på måndag, men jag funderar eventuellt på att åka hem över helgen. Egentligen ska jag läsa Matildas arbete nu och bedömma. Men ååååhh jag orkar inte.

Lite kultiration istället. Vilken fantastisk musik.

Jag ältar. Ipred, moderater, LO, vikt, sol, festivaler ....

Pratade med mamma idag. Hon ringde kvart i åtta (!!) och frågade om jag fått nått jobb än. Nej, det hade jag inte. Då fick hon panik , la på och skulle leta numret till tjejen som intervjuade mig. Och så ringde hon lite senare, om att tjejen var på semester till nästa vecka. Sen la vi på. Och sen ringde hon igen. Hon hade ringt till sin gamla handledare på medicin som nu är chef och frågat om de behöver personal. Ja, eventuellt behövde de det. Men den personalen skulle KUNNA sticka. Först fattade jag inte, vadå? Sticka dukar eller kläder? Nä, så var det ju så klart inte, jag skulle ju kunna ta blodprov och ge injektioner och sätta PVK. Äsch det kan jag ju.... ehm... Så nu ska jag skriva på min lärandeplan att jag väldigt gärna vill försöka göra detta om tillfället ges.
Men nu ska jag inte bli allt för uppspelt. Troligtvis får jag inget jobb i sommar, så jag kan gå och *****************
Nu ska jag försöka spara pengar till Emmabodafestivalen som jag har fått för mig att jag vill gå på.

Det här med pengar alltså... Har betalt en medlemsavgift på 400kr till Linköpings Kattklubb, för att jag vill så gärna gå på utställningen i maj. Och då måste man vara medlem. Och utställningen kostar 300, men det har jag inte betalt än. Så jag tror att jag behöver jobb om det ska bli nå festival för mig.

Pratade med mamma igår också. Hon ville gå på nån låg kcal och låg kolhydratsdiet i 10 dagar. Det tyckte jag var dumt, så jag skrev ett långt mail till henne om vad som händer i kroppen om man utesluter kolhydrater och svälter sig. Vi bestämde att vi båda skulle skriva upp i 10 dagar vad vi äter. Sen kan man ju se vad man gör för fel.

Nu lyssnar jag på Gnarls Barkley. Kan inte förstå att jag la av att lyssna på dom innan.



Äggen vann, eller hur Daniel?