tunde

Jag är kär i en illusion. Förälskad till döden. Jag fantiserar om vår framtid; framsusande i full fart med blinkande blåljus.

Förälskelsen gör mig blind. Sirenerna blir till romantisk musik i mina öron, arbetstiderna blir till "mer umgänge" och lönen offras i förmån för möjligheten att utvecka vår relation. Jag vill tillfredställa dig, min älskade, min illusion, ty kärleken är blind, och jag valde att älska dig. Jag väljer nu att inte se dina skönhetsfläckar.

Illusionen är vacker
- Lär mig mer, ge mig mer, jag ber...
Inbillar mig att dina kanter formar sig efter mig, att dina villkor passar mig.

Sanningen är att min skepnad ändras för din skull. Sanningen är att jag valde min kärlek till dig. Det är min stolthet som nu livnär den. Men du är bara en illusion. Verkligheten är lika rå som den var innan. Villkoren lika beska.

Bli kär i en illusion. Lär känna ett antiklimax

Allting som krävs för att vi inte ska dö.
Maslows behovshierarki. Bevisad ovetenskaplig. Det kanske är det som kallas för klinisk blick fast inom filosofi? Det krävs erfarenhet för att veta vad vi vill.

Råkade jag räkna bort intuitionen nu?
Jahapp. Fan.

Klyschor är klyschor av en anledning? Allting jag skulle vilja säga men som redan är sagt. Allting jag skulle vilja säga men jag inte får tid med. 21:58. 22:00 stänger jag av datorn. Utan att ha kunnat ge uttryck för något alls.
21:59
Jag förgås
Du förgör mig
22:00

Industialismen och socialismen gick in i väggen och individen växte fram. Tacka borgarna. Inte den tidens borgare vi ser i dag, nej, utan de fritänkande, gentlemäns söner och döttrar. Vi läser böcker inspirerade av romantiken, själslig utveckling, individens förmåga att bryta sig loss, ser vackra skådespel om att krossa livslögnen. Aktörerna gråter på scen.

Blodet börjar regna ner, skriker till mig Offra dig för samhället!
Röda fläckar förstör bilden av sanningen jag strävar efter. Kultirations text Känn dig själv tynar bort, framför mina ögon uppdagar sig led efter led av män och kvinnor, med kniven alla skurna i samma form. Luckan står tydligt tom där jag förväntas ta plats. Stretar

Kanske är det den nya konsten som ska ta plats. Liksom allt annat går sensmoraler i vågor, tynar bort, återkommer, som ujjayi-andning i ett konstant flöde. Kan hända att individens sökande får lämna rampljuset och ge plats för realismen som för 200år sedan.

Men jag vill streta. Jag kommer streta så länge jag kan

Tidningsrubrikerna sätter standarden på vår illusion till livsöde

Vi söker svaren där vi tror att ingen annan ännu varit
Men där frågan än inte ens är ställd, vilka svar kan vänta oss

"Fråga dig hur, vad och varför varje gång du gör något" säger Johana "Gör det till en rutin, ifrågasätt alltid"

Citatet är taget helt ur sitt sammanhang och det är varför som fångar mest uppmärksamhet. Motivera varje händelse och agerande är det nya rönet, och motivera helst med något vetenskapligt eller sant. Livet är tyvärr inte vetenskapligt, men ändå finns en så stark lusta i att kunna förklara varje händelse med biokemiska reaktioner och elektriska impulser. I modern tid finns en del effektiva sätt att undersöka beteendet och tidigare förklarades allt i Guds namn. Det är Guds hemlighet, hans mening.

Den som har ett varför att leva för kan bära snart sagt vilket hur som helst
(Nietzsche 1883)

Det gäller alltså att hitta det personliga varför. Alla söker svaret men olika mycket. Människor bygger upp sina liv grundade på teorier. En del på Gud, lägger motivet i Guds händer och slipper fundera mer på varför. Kanske är de svagare? Andra lägger sina liv i en vetenskap och förklarar allt därigenom. Lägger all passion på att förklara omvärlden i + och -. Kanske är de räddare? Livet definierat i naturens lagar är enkelt att greppa även om lagen i sig inte är det.

Frågan väcks; hur stabil är människan i naturens lag? När något omvälvande sker vilken tröst kan finnas i en artikel trots dess referenser och statusen på tidsskriften? Och frågan väcks: hur stor tillit äger Gud av människan, hur långt räcker förtroendet till Guds godhet? När världen en dag rasar samman håller inte alltid tryggheten i varför och utöver känslan av sorg och ensamhet upplevs även svek. Kan jag förlåta min älskade, min passion, när den inte kan ge mig stöd när govlet försvinner från under mina fötter? 

If my man was fighting some unholy war; I would stand behind him

De egna paradigmen avlöser varandra konstant, som vågorna som slår mot stranden. De hinner aldrig riktigt försvinna innan ett nytt kommer. Livssynen och sjävlbilden är aldrig stel utan modifieras utan något luftmotstånd. Faller graviditationslöst mot gatan, mot förändringen. Generellt sett.
Ibland går det snabbare. Som ett slag i magen eller en pungspark. Du kan inte stå oberörd.

Så står du där och inser att du måste stå öga mot öga mot förövraren som gav dig den där jävla sparken som lämnade dig kippandes efter andan och mer eller mindre tårögd. Torka tårarna och tillslut skaffa mod att sträcka på dig. Titta upp på honom. Och tillslut omfamna honom som din älskare. Det är oundvikligt; du måste välja. Det andra alternatviet är att dö.

Jag lovar, det kommer vara ganska smärtfritt. Ni kommer gå hand i hand ett tag och tillslut tynar han in i dig och blir en del av dig. Du kommer inte märka någon skillnad. Kanske en dag slår du på en låt och inser att skrikandet i mitten av låten som en gång gav dig mardrömmar faktiskt är ganska bra. Kanske känner du den där klumpen i magen som tidigare fick dig att gråta av vemod och känner att den är ganska fridfull egentligen.