tunde

 

Visste du att vi har magiska krafter? I hemlighet lär vi dig att utveckla dessa. Vi lär dig att tämja tiden och du kommer få ett eget lager med ögon att dela ut. Men det är du som väljer till vilken riktning du vill välja att använda magin.

 

Vi ger dig kraften att göra en sekund kännas som trettio år. Eller att göra trettio år kännas som en sekund.

 

Ser du världen skänker du dina medmänniskor ögon. De samlar dina ögon i en plåtburk. Våra blickar är det finaste som vi har. De säger mer än 1000 ord, som det heter. Vilka ord finner vi i dina ögon?

 

Vilken sida väljer du?

Kärlek och respekt är vad vi behöver
Kärlek och respekt är vad vi alla söker
Kärlek och respekt innan vi förblöder
Kärlek och respekt till mina systrar och bröder
Ingen blockerar vägen min vän till friheten
Bara vi har dom verktygen

Hej du framtida sjuksköterska!

 

Söker du dig till arbetsmoral, omtanke och kärlek till din nästa? Då har du kommit rätt. Har du någonsin sett Triss-reklamen? Den där det står "Tänk att ha ditt yrke som hobby"? Om du har det och du kommit in på sjuksköterskeutbildningen, då har du just vunnit på en Trisslott! Du kanske till och med har vunnit högsta vinsten!

 

Jag tänker inte nu gnälla om de patetiska syrre-lönerna där specialistutbildade sjuksköterskor (ex barnmorskor som pluggat i 5 år) som tvingas gå NER i lön efter att de har vidareutbildat sig. Jag tänker berätta att du från och med uppropet lever, är och andas sjuksköterska.

 

Under HEL1 kommer du bli introducerad till sjuksköterskans yrkesetiska kod. Där står det att sjuksköterskan alltid ska vara en förebild för människan för den rätta vägen. Och vi får aldrig backa undan när vi ser en människa fara illa. För mig var detta bara ord, en slöja, en förfining av kiss, bajs och antibiotika.

 

Jag kan berätta för dig nu, framtida sjuksköterska, att du kommer leva för ditt jobb. Du kommer att ha arbetat på dygnets alla timmar och ditt jobb tar inte slut. Ditt ansvar är patientens välbefinnande och för att kunna stödja upplevelsen av hälsa kan du inte sky några medel som helst.

 

Och nej! Du får inte äta frukost innan du gjort klart morgonuppgifterna, du äter inte lunch förrän medicinerna delats, patienternas rumpor är torkade och alla dina patienter har ätit sin lunch. Och du går inte hem förrän alla anteckningar, epikriser och synergier är skrivna. Det finns ingen morgondag då detta kan göras. Du arbetar med lidande människor och deras lidande upphör inte för att du måste dricka en kopp kaffe. Du jobbar tills du är klar.

 

Du kommer arbeta på din fritid. Grattis till vinsten.

Jag vill döda Liemannen. När han drar friska människor ner mot avgrunden. På jobbet hanterar jag det. Jag kan se på någon av de underbara personer jag lärt känna och tänka "Jag kommer aldrig mer träffa honom/henne, nästa gång jag jobbar är h*n död". Och jag kan nu göra det och bara gråta på insidan.

Men jag känner mig så jävla maktlös och upprörd när vänners föräldrar insjuknar och hoppet bara slocknar och livet är en kamp mot klockan! Jag dras med i sorgen för att min vän sörjer. Det är en del av livet men ibland är det fan inte rättvist.

Hade jag lämnat mig till impusler hade jag gjort allting jag strävar ifrån. Den extrema, destruktiva, verklighetsflyktiga kontrollbehovet med motpolen att släppa allting och bara leva dagen i spontana ryck, reflexer. Jag utan kontroll med all kontroll hade suttit med randiga, blodiga armar. Smärtan bedövar, jag kan titta på mina rena armar och inbilla mig hur känslan av ett rakblad i huden hade varit. Jag hade rökt mig hög varje dag för att släppa världen. Jag skulle svälta, för kontrollens skull.  Promenerat flera mil för fokus på annat, druckit mig redlös till frukost. Hetsäta mig stum för att sedan kräkas upp allting.

Det är något som hindrar mig, är det rädsla eller är det skam. Det är något som gör att jag stannar på vägen och inte vandrar bort bland lummiga stigar där jag inte vet vilka stup som väntar. Kanske för att jag är höjdrädd.

Jag vill inte veta vad du åstadkommit, utan vad du givit.
Du försörjer dig på det du får, men skapar liv av det du gett.
Samariten, din näste, karma. Där moral möter själen.

Jag lär mig att leva vid sidan av döden. Vrider och vänder i skuggan av liemannen för att bokstavligt talat torka bort skiten som rinner ur en halvdöd människa. Fuktar munnar med hjälp av en tuss och en lie.

Men jag älskar det.

När vi ännu inte känner livet, hur kan vi då känna döden? - Konfucius