tunde

Över en kaffe funderade vi på varför vi söker människors bekräftelse. Kanske inte bekräftelse från alla människor, men jag kan utan större bekymmer berätta att jag vill att min mamma, pappa, mormor och syster ska vara stolta över mig. Det är definitivt inte några som jag vill göra besvikna. Jag vill ha deras acceptans av mitt handlande.
Varför

Ganska snart reflekterades det över att vi behöver känna oss accepterade av en grupp människor, ni vet den hederliga flockdjurproceduren. Vi behöver känna oss tillhöriga för att kunna fungera.

Ur detta kom en ny synvinkel. Kanske vi inte behöver känna oss tillhöriga i en grupp, det kanske inte för den typen av acceptans vi söker bekräftelse. Utan varandra är vi svaga och kan inte få igenom våra önskningar. Jag vill att min mamma, pappa, mormor och syster ska hjälpa mig att nå mina önskningar, att det ska bli deras öskningar, då är det lättare att uppfylla dem. Och då behöver de bekräfta mina idéer. Vi behöver varandra för att fungera. En välsmord kedja, ett oändligt hav med vågor, vattendroppe efter vattendroppe som maler sin väg genom sten. Vackert.

Eller ren manipulation.

- De som inte frågar de bryr sig inte

Jag hoppas inte det stämmer. Jag öppnar mig inte. Nej. Det sägs, jag öppnar detaljer om livet, men inte om mig. Det är olika saker. It's a difference in being easy and being easy. Men jag hoppas att de bryr sig.

Jag tittar mig själv i spegeln. Det är som en person jag aldrig sett förut. Det har inte funnits tid att analysera mina ansiktsdag de senaste dygnen. Jag har vaknat försenad varje morgon, förstelnad, död. Inför en ny dag jag vet där ja kommer undertrycka mina behov, följa minsta nyck och kontrollera min kropp efter min själviska vilja.

Jag tittar mig själv i spegeln och känner inte igen mig själv. Det är de vanliga ögonen, dock tröttare än vanligt. Hyn med några få små röda prickar som försöker lysa igenom pudret jag slängde på precis innan jag gick på grillfest för... 9 timmar sedan. Nyckelben som sticker ut. Bröstkorgsben som börjar bli tydligare. Ölmage börjar synas i spegeln, tur att den inte visar längre ner än så.

Jag tittar mig själv i spegeln. Drar på kranen och skrubbar skrubbar skrubbar ansiktet med vatten och försöker tvätta bort den förstörda jävla människan i min förbannade jävla spegel. Torkar ansiktet med handduken som hänger bredvid och ser fortfarande samma sjuka människa fast mer lite tydligare ohälsosamma prickar i ansiktet och lite mer blek i ansiktet.

Hon tittar på mig. Och säger till mig att jag ser sjuk ut. Hon säger att jag ser förstörd ut, att jag inte tar hand om mig, att jag medvetet eller undermedvetet skadar mig själv. Och hon tänker inte släppa det förrän jag slutar. Hon tänker slita mig i säng för att få mig att sova de timmar jag behöver, de jag har missat den senaste jävla veckan. Hon märker att jag är nära gränsen. Jag svarar att människor inte brukar säga sånt. Hon säger att det är för att det inte bryr sig. Sedan lämnar hon rummet för att hämta en kompis. Hon påminner mig om att äta min macka. Jag sitter kvar med en öl och mackan. Känner hur tårarna kommer. Hur jag inte kan släppa det hon säger.

Jag sitter med någon annan. Han berättar sitt livs detaljer för mig, varenda fruktansvärd sekund. Jag frågar, jag är nyfiken, jag vill veta. Han säger att han aldrig mött någon så tålmodig till ett livsöde någonsin. Men det är mitt jobb. Jag lyssnar, han talar, men utan intresse för mig.

Jag vettefan. Jag vill att människor ska bry sig. Att de inte ska vara rädda för gränser.

Ett bortglömt kärleksbrev. Tillsynes skrivet i kärlek till någon annan. Döljer ett försvar och kärlek till sig själv. Det kommer från hjärtat, sägs det. Ett bortglömt kärleksbrev, återfunnet och återskapar en verklighet som förträngts. Syftet med det uppnåddes aldrig. Orden är skrivna i kärlek men är bara ett enda stort hån. Förvandlar mig. Gör mig illamående.

Ett bortglömt kärleksbrev finns inte längre. Första bästa eldkälla bränner upp det innifrån ut. Dränkt i en hink med regnvatten. Det är vackert, jag känner mig ond och jag vill gråta. Lager av papper blir bruna, svarta, vita till aska. I varje lager ser jag antydningar till de ord som gör mig så illamående. Jag blir blöt av regnet, mina fingrar är svedda. Väntar på att elden ska ta sig så långt som möjligt innan brevet slängs i regnvatten. Det fortsätter brinna. Vinden gör att askan yr.

Du kan inte håna mig mer.
Idag eldade jag ett kärleksbrev.

Och så finns det de som anser att alla bör vara antinormativa. Är man som normen är man trångsynt. Piskad av media och kändisar. Vem vill vara straight? Det är inte längre okej att vara straight. Är du det fördömer du andras sexualitet, arbetar bakåtsträvande, söker inte inom dig efter sanningen (eftersom alla är lite mer homo). Antinormen låter dig inte vara lycklig i ett förhållande, eftersom man ska sträva ifrån bilden att förhållande=lycka.

Anti-normativ är den ena extrema sidan, normen är den andra. Det är bara en rät 2D linje. Du är mer eller mindre piskad var du än befinner dig.

Substantiv är inte fulländade utan ett subjektivt adjektiv.

Idag har jag ettårsjubileum. Jag har firat med skola, shopping, öl i sol, öl på pub, powernap, sång på NH (ej kronologisk ordning). Jag har firat med en dallrig kladdkaka med människor jag trivs med. Jag har firat med att ta en obekymmersam, oskyldig öl mitt på dagen. Jag har varit nostalgisk.

Jag har tänkt på det gångna året. Känslor av frustration, sorg, hat, ångest, självhat, hopplöshet, förakt. Känslor. Lycka, livslust, kärlek, åtrå. Lättnad.

Rosig om kinderna med en förälskad uppsyn har jag upplyst världen om att idag firar jag ett år med mig själv. Jag har blivit grattad, rodnat lite stolt och känt mig nöjd med min livssituation. Förundrats över att inte andra människor grattar sig själva.
- Grattis, ännu ett år ensam avklarat.

Okej. Det lät hemskt.

Är det hemskt?

Varför grattar jag inte mina singelkompisar lite oftare? Är ensamhet skamfyllt och tvåsamhet målet. Normen. Denna norm. Förstör för oss.

Återkommer. Sovpaus.

Hela köket är uppfyllt utav mig. Jag är överallt. Egentligen på en stol, men överallt. Jag skulle lätt kunna fylla upp hela köket.

Det är många aspekter som får plats inom en enda person. Det är många personer inbakade i en kropp. "Den viktigaste lärdomen jag har fått är att jag bara ser en person i en aspekt av sitt liv, jag kommer aldrig kunna se helheten".

Jag blir arg när kollegor/andra människor säger till en äldre
- Du är gammal/sjuk, det är bara att acceptera att livet förändras
Jag blir arg.
Ett liv är alltid lång tid innan sjukdom utbryter men ett liv är alltid för kort fram tills sjukdom infinner sig. Ett liv är långt nog för att skapa en självbild. En sjukdomstid är för kort för att kunna hinna ändra självbilden men en sjukdomstid känns alltid för lång.
Manliga patienter berättar
- En gång var jag stark.
- Jag arbetade som bonde/militär.
- Jag har boxats på hög nivå.

- .. Nu kan jag inte ens lyfta tandborsten...

JAG HATAR DIG LIVET!

Acceptera inte att du är halvdöd. Acceptera inte att du är gammal. Du är stark. Jag ser dig som den du var innan. Det är den du är, inte den du blivit.

Tycker att det där med att spela svårfångad är en jävligt taskig attityd. Och att sen dra åt helvete långt bort och inte veta när man kommer tillbaka, måste vara lägre än glocalnet.
Tips på love potions någon? I ain't giving up.