tunde

En värld där vi alltid riskerar att snubbla på det förflutna och där framtiden hinner i fatt oss är den värld vi lever i och ska hantera. Måste hantera.

Kris, krig, skalv. Det går inte. Radioaktivitet från andra sidan jorden påverkar oss mer än vi kan ana. Efterskalvet kommer även här.

Vi kan inte hantera vår värld. Beviserligen.

Jag slipper kontroll via dig. Du styr mina rörelser, jag behöver endast följa. Du styr mitt essentiella, jag väljer inte när jag andas. Min smärta, min njutning, mitt agerande är bestämt och konsekvenserna slipper jag hantera. Bara följa. Bara le. En ren form av berusning. Högt på endorfiner.

Vissa dagar står allting stilla. Det är konstigt hur långsamt det är. Tiden att skriva några ord på datorn känns som timmar, mina fingrar som vanligtvis rör sig snabbt över tangentbordet känns som stelfrusna pinnar. I mitt bröst slår mitt hjärta hårt för allting jag vill och känner, men min kropp och mina tankar tar sig inte långt. Jag ska iväg och vara aktiv idag, ikväll, social och energisk, men.

Jag bär ett bagage som tynger ner varje steg jag tar och jag kan inte släppa den last som vilar på min rygg. Bagaget är inte ett historisk av de fel och missar jag gjort, nej dessa kan jag leva med. Det är ett framtidets bagage med saker som behöver göras. Städa. Herrejävlar jag måste verkligen städa. Plocka upp kläderna ur tvättsäckarna som legat på golvet längre än vad jag vågar erkänna, snart är det ju dags att tvätta igen. Skolan behöver jag kanske inte kommentera.
Reflektionen i min datorskärm visar en fortfarande blå himmel med några fluffiga vita moln. Jag hör fågelsång. Det jag behöver är att berusas, bli hög, så jag slipper bära allt på mina axlar. Jag har lite träningsvärk från att ha blivit nerslagen för många gånger igår.

Jag är en drömmare. I ett bibliotek sitter jag och ska fokusera, tänka på konkreta saker, statisktik, adekvata beskrivningar och generaliserbara resultat. Jag ska handla, agera och genomföra. Aktivt. Jag ska vara aktiv. Och handla.
Troligtvis är jag väl galet bortskämd, jag vill inte göra det, minsta lilla motgång får mig att växla fönster på datorn, gömma mitt ansikte i mina händer och låta mig flyta bort i den drömmande musik som ljuder i mina öron. Alla andra sitter runt om mig och gör det de ska, kanske de besväras av inre demoner också, eller är de robotar som gör det de ska. Det vet jag inte och jag bryr mig inte. De finns bara till för att fylla ett behov i mitt liv, de finns där för att jag inte ska glömma bort att jag inte är den enda människa på jorden med drömmar och ambitioner, men jag vet inte. Vet inte riktigt om jag tror på det där.
Utanför har träden börjat sträcka på sina ryggar lite och njuter i solen, det verkar som att grenarna lyfter upp sig och försöker känna på himlen, den som idag är underbart blå och blir en fantastisk bakgrund mot alla andra färger som finns utanför fönstret. Det skapar en vacker kontrast och den mossbruna marken ser nästan grön ut, kanske för att jag inbillar mig, kanske för att jag vet att när himlen varit blå tillräckligt länge och solen lyst på några timmar till kommer det vara helt klargrönt. Kanske därför jag redan ser det fast det inte riktigt är så. Jag vet vad som väntar mig snart. När detta mörker har tagit slut. Den blå himlen visar vad jag längtar efter.

Mörkret i min värld kommer aldrig ta slut ifall jag inte slutar drömma för några dagar, jag måste vara i verkligheten några dagar till och agera aktivt, handla aktivt. Planera min tid och inte försvinna in i en liten drömvärld där jag tittar på himlen hela dagen eller sitter en varm sommarnatt och tittar på stjärnorna. För att kunna göra detta måste jag fokusera men det är svårt så svårt och jag vill inte! Det är där jag mår bra och jag vill bara älska hela dagen, för att jag kan, för att det går, för att det är allt.

Bekräftelse igen. Denna ständiga bekräftelse.
Och vad är villkorslöshet?
Villkorslöshet inom vissa villkor?
www.translate.google.com lär människor att tala tekniskt. Förstår inte vad du säger.
Sänd mera brännvin, låt oss supa som svin. Något att sova på
Det blir en lång natt

Skapar bilder av människor, förväntningar av personer jag knappt känner. Eller inte känner alls, faktiskt. Eftersom att tomrummet behöver fyllas och en helhet skapas, tillägnar jag egenskaper för att fullborda dig. Ovissheten i det som berör oss skapar en otrygghet och den behöver hävas. Jag vill ha stabilitet. Tids nog kanske en del förväntningar uppfylls, andra kommer att grusas. Eller kommer de få delar jag ser försvinna och inte längre vara för mig väsentligt.

För mig är det alltid något som saknas. I min utveckling når jag snart ett stadium där ett tomrum i mitt liv blir allt större och desperationen att fylla det ökar. Många visioner har skapats över det som en dag kommer fullborda mig, men än är det oklart. Helt oklart. Och det skakar om min tillvaro. Jag är inte trygg.
Framför mig ser jag egenskaper och jag målar upp bilder. Alla mina sinnen är aktiva i skapandet och allting är perfekt... förutom att det inte är det.

Jag ger dig många egenskaper men jag känner dig egentligen inte väl alls. Jag känner en del av dig, resten är min fantasi. Om fler delar kommer avslöja sig för mig återstår att se, kanske du en gång kommer vara ett galet minne jag skrattar lite åt tillsammans med vänner. Men just för ikväll är du allt jag vill ha.

Läkaren som genomför den riskfyllda med eventuellt livsavgörande fosteroperationer har en stor passion för att lösa problem. Målet är ju att inte misslyckas. Han tillägger att många anser att man ska låta naturen ha sin gång, men att varför se på när naturen vinner över livet.

Om naturen har sin gång så är det naturen som avgör, bestämmer, styr. Naturen är detsamma som ödet eller Gud. De likställs med varandra. Det finns motståndare mot avancerad medicinsk teknik som grundar sina argument genom Gud, de finns de som grundar det i naturen, att låta de svaga dö för att säkra artens genetiska styrka. Ödet. Kan man ändra sitt öde då, undrar jag. Kan du lura Gud på konfekten att ta någons liv?

Eller har de förutspått att vi gör aktiva val och räknar med det i sin visdom? Kanske att ett ingrepp inte avgör ditt öde, död eller inte, det var redan bestämt innan och vad du än gör för att förhindra det så är dina dagar redan räknade.

I believe in magic. Not the kind where a man in a strange mustache pulls a rabit out of a hat and then turns it into a pigeon, no, not that kind of magic.

I believe in a God. Not the vengeful, loving and judging creator who sits in a cloud pulling his long beard.

I believe there is a universe parallel but still woven in to the universe we see. It is a sphere we can feel and percieve for short periods of time, it is allways accessible but only appeares to those who seek it.

Happiness is greed, but greed is the light that creates the shadows in which we see what we truly need. Matter that creates energy, and from this God is born.

And he said
that we should not believe anything that has been said, just because it was said, or the traditions that they handed down from ancient times. We must not believe in rumors as such, or the philosopher's writings just because they have written them, or at the whim of which we might suspect has been inspired by a deva (ie presumed spiritual inspiration). Nor must we believe the conclusions drawn from an arbitrary assumption that we made, or on things that seem to be an analog of necessity, or rely solely on our teachers and masters' authority. But we should believe in the scripture, doctrine or statement that is confirmed by our own reason and consciousness. "For this,"he says in conclusion. "I taught you not to believe just because you heard, but when you think from your own consciousness, act from it fully then."