Sammanfattad söndagkväll
Kaizers Orchestra
apelsin-chilli-te
nyduschad
tända ljus
rökelse
utvilad
lugn
liv
Balkan for one night
Som vi dansade.
"Hepp hepp hepp hepp"
En gång tog jag mig tid att titta runt på människorna som svettiga rörde sig tillsammans med mig.
Det var en vacker variation människor. Från hela europa. Och alla kände att det var just deras musik som spelades. På de ungerska festerna så spelas även slavisk musik. Tjeckerna spelar den, estlänningarna, italienarna, kroater, serber, bosnier. Det är allas musik. Hur mycket våra förfäder och föräldrar än krigat, för vilka vi flytt, kämpat mot och kämpat för, så enas vi under dragspelet och hepp hepp hepp. Och vi glömmer våra fördomar och vårt inlärda förakt.
Mitt nyaste problem som faktiskt inte är nytt utan har besvärat mig i flera flera år är nationalitetskänsla. Hur kan jag känna samhörighet med människor i ett land jag aldrig bott i bara för att vårat modersmål är densamma? Och hur kan jag känna mig hemma i en kultur som egentligen aldrig var min?
Illusion?
I've been doing the bang all day
Igår tyckte jag att det var dags. Så idag gjorde jag det.
Spegelviskningar
Det finns en magnet och
det är moder natur.
som dess barn i dess famn är jag alltid hemma,
men jag söker den så sällan.
varför?
är jag lurad,
fastkedjad coh naglad
vid stadsporten
men det är så mycket som hindar mig att leva
som jag tror att jag vill leva
Betraktaren
Läser texter av Räven. Och det finns så mycket Athman i dom. Och så mycket övermänniska, fast på ett ödmjukt sätt. Det är vackert; man kan tvaga sig i helgat vatten, man kan bikta sig för en kyrkans Fader. Man kan bli lärd inom så många ämnen, vacker som få.
Men det är Athmans flod man ska kunna tvaga sig i, det är sig själv man bör bikta sig inför. Vem offrar jag för, ber jag inför, om inte för Athman?
Men hur?
"Mitt liv innehåller liv
när hände det sist?
så många jag ser som inte ler och finner sig i det.
räknar bort sig själva, för visst
kan man väl inte var lycklig i en sån här värld.
lyssnar du nånsin på dig själv?
vågar du inse att allt du har inte är ditt
jag är inte nånting
bara nånting du trodde du behövde, trodde du fann
men som aldrig fanns inne där ingen når.
når du dit?
vill du våga tåras? falla? bedåras av livet på livets vis,
eller fastnar du hellre lite mer,
skalar bort några fle valmöjligheter.
försvinner lite mer för att slippa vara god
på de godas vis,
bara vara god på de falskt godas vis
Älska dig själv som du älskar någon annan"
Räds ej, min kärlek
Jobbade idag från kl 6.45. Gick bredvid som uska tillsammans med en kvinna på snart 30 år, låt oss kalla henne för Hanna. Jättesöt och glad, smart tjej. Hon älskar sin son över allt annat, en pratig pojk på 1,5 år. Vi hade en stund över så hon var tvungen att ringa lite samtal till Försäkringskassan. Jag är medveten om att hon och pojkens pappa inte är bästa vänner direkt. Vi gick in i en modul, jag ritade och hon ringde runt.
- Min sons pappa vägrar betala underhållet, säger hon.
Jag hör allt om deras förhållande. Hur han bröt ner henne, år efter år. 10 år, för att vara exakt. Hon blev gravid och han var otrogen med hennes bästa vännina. Nu bor han tillsammans med henne. Och han bryter fortfarande ner Hanna. Använder deras gemensamma son för att fortsätta plåga henne. Lämnar henne aldrig fred, hittar alltid nya saker att gräla om.
Och jag kan känna sån rädsla för att själv hamna i samma situation. Det är ju inte omöjligt, det är inte som att allt har gått jättebra i tidigare relationer. Varför skulle det inte kunna hända igen? Att våga lämna ut sig till kärleken... Kräver mod. Varför finns inga garantier? Är jag för rädd?
Det här är ingen kärleksdikt
Det här är ingen kärkeksdikt
1. Angående sömn
Ligger han vaken om nätterna med två fingrar mot din handled
kontrollerar din puls noggrant
så att den inte slår fel
Bevakar han din sömn beredd att ge
varje famn han äger ifall du skulle vakna ur en mardröm
Lägger han sig bakom dig
för att omsluta din kropp
med sin kropp
Väcker dig med en kyss på varje ögonlock
och säger
med huvudet pressat mot din varma mage
fem minuter till
fem minuter till min älskling
innan vi tar oss an den här dagen
Gör han det
Ligger han vaken?
A) Alltid B) Ibland C) Aldrig
2. Angående födelsemärken
Har han lärt sig att låta tiden stå still
och följt med blickarna över din hud
Har han lärt sig alla dina prickar utantill
och översatt dem till ljud
och plötsligt en dag insett
att de tre nedanför din hals
är en hemlig kod
som översatt till ett annat språk
betyder fereshte
Har hans pappa lärt honom att fereshte
betyder ängel på persiska
Kallar han dig fereshte
Letar han sagor
Bygger han kartor
Ritar han någonsin omloppsbanor
med fingret över din hud
A) Alltid B) Ibland C) Aldrig
3. Övriga frågor
Tillägnar han varje kväll
till att rista dikter i en klipphäll
för att sedan skrika dem i en mikrofon
tills rösten låter gäll
Använder han båda händerna
så att cirkeln blir sluten
och med blodfyllt huvud
och ansträngt hjärta
hamnar på akuten
Använder han dig som referens
när han pratar om hur det känns
att det finns en gräns
för hur ont bara en person får göra
Försöker han fortfarande röra
vid din handled när du går förbi
bara för att kolla så att allt står rätt till
Har han kvar ett fotografi
på sin vägg där du som barn
gör piruetter bland rödmålade höstlov
med en blick in i kameran
som inte hunnit börjat dö
Smilgroparna grävda redan då
Får han dig att le
bara för att han är berusad inte full
Sista frågan
Skulle han säga nej till en hel värld
för din skull
A) Alltid B) Ibland C) Aldrig
Navid Modiri
Proud to be pride
Först så blev jag helt jävla ställd. Där står två killar och hånglar och kladdar lite innanför tröjorna på varandra och smeker varandra över håret.
Inte ens jag skulle göra så på ett bibliotek!
Men de såg så jävla kära (och kåta) ut. Kärleken är ju fantastisk i alla former. Tänk att människor blev förklarade sinnessjuka, att de än i dag diskrimmineras för sin kärkeks skull. Att visa sin kärlek är en rättighet som alla ska ha.
That's right, throw your weapons up.
A man, a young man but an old man, drinking at the pub. He always leaves at closing time but still he never leaves.
Stoppa sekunderna
Jag önskar att jag skulle kunna stanna klockan, vara kvar i ett tillstånd; ett känslotillstånd eller på en plats eller mitt i en aktivitet. Känna ruset lite längre. Känna vemodet någon sekund till. Ha tid att skriva färdigt en mening...
Men allt följer ett mönster. Det går regelbundet, precis som årstider, som dygnet, sekundvisaren. En fas tar slut där en annan tar sin början. Som små paradigm. Ibland överlappar de varandra. När "just nu"-jag inser att just nu håller på att ta slut och att framtiden närmar sig. Eller när "just nu"-jag tänker tillbaka på "för 5 minuter sen"-jag. På sorgen, på lyckan. På de simplaste känslor. Till och med Harry Haller har sin bild på flickan uppe på väggen.
Vemodet slår till när man inser att ett ögonblick kommer att ta slut. Och det nya målet är att uppleva det igen. Påminner om naturens vilja att kunna återskapa balansen när något plötsligt blivit bragt ur jämvikt.
Eller så är det bara människans bekräftelsebehov som aldrig felar.
