tunde -

love solutions?

En flicka går förbi. Med sig har hon sin mor, de har varsin ryggsäck som avslöjar deras vandring. De är på äventyr. Flickan har även ett gosedjur med sig, en häst.
Den bär hon säkert med sig överallt. Kramar på natten. Känner att hon sviker den, förnekar den kärlek, om den inte får följa med på äventyr.
Liksom de flesta barn har hon ett gosedjur, ett trygghetsdjur, att krama om tills sömnen kommer. Någon som förstår och tröstar.

Är det varje barns första kärlek, denna leksak? Medan kärleken till föräldrarna är utav en beroendeform för barn kanske kärleken, denna ovillkorslösa och en-vägs-kärleken, till ett gosedjur är osjälvisk. Gosedjuret älskar tillbaka genom att bara finnas till.

2011-06-29 @ 22:57:32 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

När jag dansar

Längs gatorna i mörkret, ljuset från gatulamporna och det luktar sommarregn. Då dansar jag fram och plockar blommor som jag sätter i krukor i mitt fönster. Och de doftar, påminner mig om nätterna jag skrattar mig fram. För vad är livet om inte vackert, fullt av färger, vackra människor och kärlek? Människor som bjuder på sig själva, öppnar sig för andra och vågar vara fullt ut. Vi ler. Att dela med sig av uppskattning och låta andra njuta av att få vara sig själva. Att tillåta sig själv att vara bra i andras ögon. Att dela med sig av andras braighet.

Vad är livet om inte att se det som finns och berätta för varandra om hur vacker himlen är och hur gulliga smilgroparna i kinden är. Det finns bara kärlek och oförmåga att se kärleken. Öppna ögonen. Dansa. Följ med. Rytmen finns runt omkring oss.

2011-06-25 @ 00:02:07 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Mitt paradigm - människosyn från 2008

Detta gör att jag vill gå in på människosynen. Vad är vi? Vad är så speciellt med oss? Enligt Katie Erikson (1991) har människan kropp, själ och ande. Enligt en biblisk syn står vi högt över andra varelser på jorden, då vi är Guds avbild. Min egen människosyn är mycket mer naturvetenskaplig. Jag anser först och främst att vi är genetiskt kodade varelser, vårt DNA styr mycket. Vår hjärna är uppbyggd på ett sätt där vi är medvetna av vår existens, våra val, vi kan tänka fritt och bryta mönster. Men för att kunna fungera i ett samhälle tror jag att det finns ett socialtbehov och ett bekräftelsebehov i vår genetiska kod. De grundläggande behoven en människa har enligt Henderson (1991) är bland annat kärlek, erkännande och ömsesidig samhörighet och samhörighet i den mänskliga kontexten. Allt detta behöver vi känna för att ett samhälle ska kunna byggas upp, och de borde vara genetiskt betingade. Skulle vi bara kunna tänka fritt, bryta mönster och göra våra egna val, utan ett gediget behov för bekräftelse, skulle vårt samhälle inte bli vidare stabilt, om ens kunna existera, vilket inte skulle gynna vår art då vi är ett flockdjur.

Henderson menar sedan att alla tillgodoser sina behov själva, på sitt sätt. Dessa sätt är formade av miljön. Jag anser precis som Henderson att miljön spelar roll. I olika kulturer har man olika värderingar, till och med livslånga vänner ser saker på olika sätt, men vi anpassar oss ändå enligt samma moraliska standard som samhället har för att just passa in. Men normen i samhället är bred och vi är alla unika individer. Vi påverkas av våra erfarenheter, relationer, vår kunskap och våra grundläggande förmågor som vi har med oss från att vi föds. Dessa tillsammans bildar vår världsbild, vårt perspektiv, vårt egna paradigm.

2011-06-23 @ 10:34:01 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

I skymningen, i ett lusthus.

Tystnad och tomhet för att bara se det som finns när ingenting annat finns, se det enda som är verkligt, se det som döljs bakom fasader. Tystnad och tomhet för att se den brukbara jorden, det stilla, svarta vattnet som speglar en himmel med en begränsat obegränsad färgpalett. Och hus vars färger skär sig med himlen. Tystnad och tomhet som skapas när halva månen döljs av fluffiga moln som ständigt skiftar i karraktär. Med ett löv i fickan som ett bevis på magi.
I tomheten finns allt och i tystnad hörs allt.

2011-06-20 @ 13:24:18 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ormar

Jag upplever en transition idag. Transition. Jag avskydde detta ord och tyckte att Jean Piagets ackommodation och assimilation var bättre, mer förklarande. Men efter något år inkluderades transition i mitt vokabulär och plötsligt genomgår jag nu en transition utan dess like.

På ett ögonblick har mitt liv tagit en vändning. Något nytt krävs av mig, något jag aldrig tidigare gjort. Att jag ska börja utöva den profession jag studerat i några år till är inte riktigt där skon klämmer. Mitt jobb kommer gå bra. Jag kommer inte döda några patienter, det är jag nästan helt säker på. Nej. Jag ska jobba. Jag kan nu inte kryssa i rutan för “student” utan jag är nu “inkomsttagare” och det är en annan inkomst än CSN. Alltså.. Va? Det har på något sätt undkommit mig att jag kommer få en inkomst för mitt jobb. Och att det är det enda jag ska göra. Men alltså… Va? Jag är klar. Klar. Färdig. Slut. Jobba. Pension. Död.

Mitt liv är inte längre som det var igår. Igår var jag student. Jakten på högskolepoängen är slut. Nu är jag något helt annat. Jag ömsar skinn, och det går snabbt och kanske inte min nya hud är tillräckligt mogen och jag blir extra sårbar. På måndag börjar första dagen som vuxen, mitt jobb som kanske kommer bli den arbetsplats där jag arbetat heltid som längst. Sjukt läskigt.

2011-06-10 @ 23:51:42 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

repriser av ett liv

Hur orkar man leva ett helt liv?
Är målet att överleva?
Eller att överleva så länge som möjligt?
Eller att dö hög?

2011-06-03 @ 20:21:58 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Skammen

Frihet till ansvar, som min lärare sa. Följdes åt med ansvar för frihet.
Eller ansvar till ansvar. När en älskade är sjuk och rollerna skiftas. Eller när kärleken inte är densamma som den var innan. En önskan att ta sig bort, ta sig ut. Men ansvar till ansvar.... Går det att förneka ett ansvar. Och så kommer skammen. Skulden.
När behovet är större än kärleken. Det skriker desperation. Du måste vara kvar hos mig! Jag är inget... utan dig.

"I don’t have a partner.
I have another child. He knows that. I’ve told him, you
know. and he said, “Well, I love … I need you,”
and I said, “I don’t want to be needed.” and, oh, I cry a lot."
(Simpson, S., Young, J., Donahue, M. et al, 2010)

Plötsligt förtjänar ingen lycka. Det enda som finns är skammen bakom ögonen.

2011-06-01 @ 18:43:24 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()