tunde

I ett intimt sällskap är det svårt att inte trampa varandra på tårna. När mitt egna space blivit lika inskränkt som ditt och vi har öppnat oss. När vi är många som samspelar runt varandra och försöker ta hänsyn till varandras önskningar, laster, sorger. Det blir som en vacker pardans, slingrande, i takt till varandra, några för andra följer. Och trampar varandra på tårna, faller ihop i en hög och skäms.

I ett intimt sällskap blir det enkelt fel. Hänsyn kan inte alltid tas. Valet - är det det egna jaget som prioriteras i förmån för det följsamma samspelet. Personligen tror jag att många väljer sig själva. Jag räknar kallt med att även de jag älskar mest kan "svika" mig ifall det verkligen finns en tillräckligt stark frestelse. Och för mig är det helt okej. Men då gör jag detsamma. En sorts antinaivitet i min för övrigt naiva tillvaro.

Men skuld och ånger tänker jag på dessa tår jag trampat på senaste veckorna. Det är svårt att låta bli ibland, när frestelsen är för stor. Har aldrig gjort anspråk på självdiciplin. Mina steg är för klumpiga i dansen och ibland tappar jag takten. Jag blir trampad på. Det tillhör, vi rör oss ständigt och samspelet ändrar alltid karraktär. Det kanske är återhämtningen som är viktig.

Det är så enkelt att spela den roll man tydligt tilldelas. Jag är publik, du är aktör. Agera. Tankar mycket tydligare när de uttrycks i ord istället för tyst, i min hjärna. Du säger det jag tänker. Du är aktör. Jag ska titta på dig, följa ditt minspel och dina uttal, men när du skriker att jag ska sluta titta på dig står jag nödställd. Vart försvann min roll? Du säger det igen. Jag blir förlägen, obekväm i en roll, ett golv som sakta sluter sig under mig och jag står förlamad. Vad vill du att jag ska göra? Människor som står bredvid varandra, önskar komma nära men den ena ställer sig framför. Knuffar undan den andra ifrån centrum. Ensam. Taggig.

Och jag vet att det är så det är och jag kan tänka det i huvudet, det finns där, det försvinner och jag dricker upp mitt rosa bubbelvin. Men det ageras ut, tydligt svart på vitt och beordrar mig att tänka på mina intryck.

Stoppas upp av en återhållsam tanke, allt jag vill är att tänka på hur snygg jag känner mig i mina nya skor. Allt jag vill ha är någon annans varma hud intill min. Lukta på mitt hår. För en kort sekund. För en natt.

Jag vill vara en som dig, en som personen jag ser på stan, en som passar i normen, en som inte tänjer gränser, en som inte sticker ut, en som kallas lagom, en som man inte kan tycka illa om, kolla snett på, ha åsikt om.

Jag vill kunna gå i min vardag, med rutiner styltade, syltade, statiska.

Jag vill kunna gå i min vardag, utan att behöva minuten, timmen, dagen efter fundera på vad det var jag gjorde, vad jag sa, vad jag svarade, och om det verkligen var det bästa valet.

Jag vill kunna leva utan att konstant blotta kropp och själ i en noga övervägd, oplanerad naivitet.


Är det mig själv jag porträtterar? Hur blev jag sådan?

Jag kan ibland känna att jag utbildar mig till det jag gör, att jag jobbar där jag jobbar, av rena egoistiska skäl. En känsla som krockar med den förväntade bilden på de lågavlöna vårdgivarna, en bild där kvinnor arbetar för sin medkänsla för andra, ett behov av att viga sitt liv åt andras lidande. En strävan efter att hjälpa.

Strävan, behov, medlidande. Tillfredställelse av dessa är kanske också en form av självbekräftelse.

Min drift styrs av en önskan att utveckla mig själv, att lära mig om andras liv och få nya perspektiv. Eller fördriva tiden. I varje patient ser jag en möjlighet, vad de kan tillföra mig. Och sedan har jag lyckats lära mig att mindfucka dem, att med ord få dem dit jag vill, baserat på deras stora önskan att bli bekräftade och sedda av mig som vårdpersonal.

Jag får kramar, blir hembjuden till familjer, blir erbjuden att när som helst komma över på en kopp kaffe och bli visad det fina hembiblioteket som  har fyllts på under decennier. Lovord, om och om igen. För att jag bryr mig om. För att jag älskar dem. Och visst, jag blir tillfälligt lätt förälskad i varje patient och är oerhört tacksam över vad de kan ge mig. Jag önskar att jag aldrig mera slipper se dom på avdelningen, blir friska, förblir friska. Jag får en kick av deras tacksamhet till mig.

Men på det hemska egoistiska sättet
Äckligt

Jag är inte rädd för att bli sedd
Och jag är alltid beredd på att ibland bli vilseledd

Öppnar alla sinnen och låter mig falla i mörkret, jag vet att det kan bli en hård landning men vägen dit gör det värt det. När jag gråtit alla tårar så finns allting kvar inne i mig, all lycka, kärlek, längtan.

-----------------

I'm in twilight och jag missar mitt mål med flera meter, står förvånad, förvirrad när verkligheten krockar med fantasi.

-----------------

Vårt innersta finns bakom allting, finns i allt. Det överflöd vi ofta söker att eliminera då det är i vägen till vårt innersta är faktiskt det ljus som lyser upp det som finns innanför oss.

-----------------

Det är en mardröm. Du är den ultimata förbjudna frukten. Alldeless för tillgänglig för lagens bästa.

Forget me not

Ungdomen, kärleken
Plus det dära som man kallar för passioner.
Längtande, trånande.
Och så denna dragning till varann.

Okloka, purunga.
Inget visste man om krassa verkligheten.
Ensamma, urdumma.
Samt att du var tjej och jag var man.

Och så händer detta som så ofta händer
I vårt fosterland och uti andra länder
Blott för detta faktum att du var en kvinna
Och så det att jag var man.


Vad mycket tid och ork vi lägger på detta. Och vad vi aldrig är riktigt nöjda. Verkar bara gräset vara grönare på andra sidan? Jag vet inte med er, men jag vet hur mina grässtrån ska vara formade och vilken nyans de ska ha, och låt mig säga er; de är jäääävligt klargröna. Och utan insekter. Det finns alltid någon bättre.

Hur många har man inte som singel fått frågan av äldre släktingar: Har du skaffat dig någon speciell karl/flicka än? Är vi halvor utan någon annan, VI är normen, VI är det ultimata, VI är hel? Finns det en sådan frigörelse i att bli en VI? Smälta in i varandra och kunna uttrycka sig i plural.

Tidsfördriv, beroende, instinkt.
Blott för detta faktum att jag är en kvinna och så det att du är man.


Halvpackad, Skärtorsdag.
I en trevlig våning efter firmafesten.
Klädpoker, Otrogen.
För att visa att man var en man.

Slagsmålet, Tandborsten.
Och en sovsäck på ett golv hos en jag kände.
Rättshjälpen, Hemskillnad.
Du fick grabben du för jag var man.

Du fick möblerna och nya grammofonen
Samt min halva lön i underhåll för sonen
Blott för detta faktum att du var en kvinna
Och så det att jag var man.

Vi här i ensamheten har det ganska bra också. Jag kan uppleva att jag har lite feber, men Jag kompromissar med mig själv så Vi är vakna en stund till. Trivs bra i vår relation, vi har mycket givande konversationer, och trots att vi är oense ibland så vinner jag alltid våra argumentationer.