tunde

Verklighetens folk, säger Hägglund. Arbetare, med villa, volvo, vovve, som stilla sköter sina jobb och går hem för att laga middag till barnen. Det är Ni, Verklighetens folk, som är stöttepelare i vårt samhälle!

Min verklighet är inte den han talar om, men för att jag ska få ihop det så måste jag sköta mitt jobb efter schema, mina studier enligt en tidsplan och matlagningen i hålrummen mellan jobb och plugg. Skatt på de få tusenlappar jag tjänar under året. Jag bidrar, jag är också en stöttepelare. Rutinerna är ett måste, korthuset kommer annars att falla som de röda krigarna i Alice in Wonderland.

Scenario:
Fräsch människa utan spritsmak i munnen. Totalfokuserad. Laptop i knät och skriver långa vackra rader som etsar sig fast i läsarens huvud och värmer i hjärtat. Orden flyter lätt och argumentationerna är logiska men samtidigt är det abstrakt.

Låtsas nu att det är jag och att jag har skrivit något så fint. För jag kan inte göra det nu.

På lördagkvällen hade jag två planer. Först skulle jag till Björn och spela sällskapsspel. Sen skulle jag traska iväg till en fest där jag knappt känner någon. Skulle det vara för läskigt går jag tillbaka till Björn igen. Men det skulle bli en helkväll, en grym kväll, en fyllekväll, bara för att det var så länge sen. Jag vill festa hela natten!

Och så ringer Jenni Fock från lungmedicin.
- Kan du jobba i helgen? Dag både lördag och söndag?

Det vill säga börja klockan 6.45.
Och jag svarar ja.
Hur jävla dum får jag vara? Nu måste jag ju hem jättetidigt på lördag och inte fyllesvina!
Fan!

Har ni tänkt på att ganska få andra språk har ett ord för "man"? Det finns i franska, men främst när man talar väldigt slarvigt och oartigt. Det används knappt. På ungerska finns det inte, subjektet måste vara första, andra eller tredje person. Engelska... då talar man om subjektet i andra person eller som "one", visst är det så? Det finns på tyska, antagligen i de andra nordiska språken. Men sen då? Varför har vår kultur hittat på ett ord för "man"?

I min mörkaste bitterhet bestämde jag mig en dag och sedan många kvällar därefter att ägna mitt liv åt studier och karriär. Min ena plan var bland annat att bli färdig ssk, nöta högskoleprovet och bli läkare (efter två dagar på neurokirurgen vill jag bli neurokirurg). En annan är att bli politiker och revolutionera vården. Solidaritet, lika vård och lika möjligheter för alla.
I mina planer skulle inga barn få plats. Ingen karl. Jag skulle ha min kattuppfödning av sibiriska katter och Devon Rexkatter. Som också fanns med i framtidsplanen. På dem skulle jag ödsla all min tillgivenhet. På mina studier min passion. Ytterligare en plan var att flytta ut på landet, i skogen, i ingenstans och bli så självförsörjande som jag kan. Odla, föda upp, slakta, jaga.

Men helt plötsligt så börjar alla skaffa ungar! Sigrid fick sin Svante för någon vecka sedan och Johans Lisa födde deras första barn härom dagen. Bilden på Johan och det lilla barnet lämnar mig mållös, fylld med lycka men samtidigt tom. Helt plötsligt vill jag ha det han har.

Ifrån total likgiltighet inför skaffandet av kärnfamilj har det blivit en liten idyll. Med barn som är kopior av vuxna människor. Skapade utav den renaste kärlek.

Jag tänker köra på för rykande lykta, helt utan hämningar eftersom jag är typ rövknullad i hjärnan efter för lite sömn och för mycket nytt. Ocensurerat, for real.
Jag hatar "mannet"
Av principskäl, så klart. Egentligen tycker jag ju att det ett är ganska trevligt ord när man skriver.

SE! Där kom det igen, utan att jag reflekterade över att jag skrev det! Okej, det kanske platsade lite just där, men man använder det ju så ofta av ren reflex. Inlärt.

Och igen. Använder man det verkligen så ofta? Och vem är Man? Är det en person? Vem går in under kategorin Man? Är det alla i mitt flervåningshus? Alla andra som bloggar? Som skriver? Men använder alla dessa personen ordet "man" när de vill förmedla att de tycker om att skriva "man"? Och tycker alla verkligen om det?

Martin Heidegger kom fram till att det är ett skönt sätt för oss att slippa ta ansvar. Det låter ju ganska vackert tycker jag. Och det låter väldigt rätt. Jag gör rätt för mig genom att generalisera att normen (vem är Normen? Och varför skulle jag vilja göra som honom?) gör likadant som mig. Och när majoriteten gör likadant som mig, då gör jag inte fel. Skulle jag göra fel så gör det ju inget, eftersom att det är så man gör. Skyll på honom!

Om jag skrivit texter som upprör (vem upprör jag nu, förutom folk som tycker att människor som inte kan skriva borde lägga ner..) eller som är väldigt ifrågasättande mot systemet hade jag nog velat gömma mig bakom "man". Eller om jag propagerat för eller emot något. Berätta för de jag vill konvertera till min sida att det är faktiskt såhär man gör.
Nu är ju det jag skriver ganska fredligt, så varför gömmer jag mig så gärna bakom "man"? Min teori, som jag inte stulit utav någon filosof utan är ett resultat av min egna brillianta hjärna, är att jag har något anti-elitismtänk. Typ. Lite socialistiskt, vi ska alla vara på samma våglängd och inte försöka sticka ut (Oj hjälp det är ju mer kristdemokratiskt-verklighetensfolk-tänk!). Och därför använder man
NEJ SÄG "JAG" ISTÄLLET
Jag
använder jag ordet "man" hellre än "jag", eftersom att jag inte vill vara egocentrisk och verka självupptagen. Så därför talar jag kring mig själv och mina känslor. Och samtidigt lägger över min dårskap på andra människor och slipper ta ansvaret för mina egna tankar.

Men detta var jag. Oredigerad. Ocensurerad. Det är inte du, du eller du. Eller man. Jag.

Auditions för spexet. Dag 1 avklarad.

Joje säger:
Om folk fortsätter vara lika bra kommer jag dö av lycka imorgon

Jag vet inte vad jag ska säga. Nej, bara. Jag kommer inte dö av lycka. Det är helt absurt hur intrycken man får gör en så himla trött! Jag kan känna många både bra och dåliga saker inför en ny auditiondag imorgon och ett castingmöte. Men det är fan inte lycka.

Och visst är det lite fascinerande hur en intrycksfull dag kan göra en så sårbar? De dagar jag jobbat/varit på praktik och som har varit väldigt psykiskt påfrestande eller ett jag verkligen har blivit berörd, de dagarna slutar så fort jag kommer från jobbet. Eller liksom, resten av dagen är förstörd. Det finns inget annat man kan göra den dagen, resten av timmarna är bara tid man går runt som ett skal utan några känslor på insidan. Och om man väl känner några känslor så kommer de bara fram som förvirrande och frustrerade tårar. Samma effekt får man efter en dag på audition.

Nej. Det är fan inte lycka.

Dunkar huvudet i väggen. Ska nog dunka huvudet i sängen istället.

"

Tack Tünde

När jag gick på gymnasiet ville jag bland annat bli biolog och gentekniker. Jag ville läsa molekylär biologi i Lund och sedan doktorera i genteknik. Och sen hamnade jag på en civilingenjörsutbildning i teknisk biologi i Linköping. Jag höll ut ett år. Men intresset var äkta, är fortfarande äkta. Hur kan vi fungera som vi gör, och vilka biologiska och genetiska förutsättningar har vi? Jag ville använda min kunskap till att rädda världen.
Jag fick U.

Samtidigt var jag rädd (och är) för genteknikens march framåt. Den kan användas med de bästa ambitionerna, men missbrukas till de ondaste uppsåt. Pengarna finns i segregation och inte i välfärd.
Låt oss hålla kvar det vackra och dolda i våra personligheter istället för att förklara dem med adenin, guanin, cytosin och tymin.

Jag lyssnar på Yann Tiersen, ett livealbum för tillfället. Det låter lite grovt i kanten, inte som studioinspelningarna. Och så hör man publiken jubla i början och slutet av varje låt. Samtidigt som jag kan känna att jag vill veta hur han skapar harmonin i sin musik, så vill jag inte veta. Det är hans konst och jag vill bara njuta av resultatet. Behålla det vackra. Han är min Gud.

Bakom all mystik, mytologi och sagor finns en sanning och den är oftast ful. Och jag kan tycka att man tar spänningen från livet ibland när man kan förklara varje handling med elektriska impulser, aminosyror och ljudvågor.

Under våren när jag gick i tvåan hade jag och några klasskompisar börjat spela Dungeon Siege. Ja, det är lika nördigt som det låter. Vi brukade gå hem till oss själva och träffas på en server och spela ihop efter skolan. Det kom ganska naturligt att vi bestämde oss för att lana en helg också. Efter massa övertalning lät mina föräldrar mig sova/lana hos en kille i klassen och dessutom ta med mig datorn som fanns inne på mitt rum. Vi var 6 stycken; jag, Alexander (dåvarande pojkvän), Ingela, hennes dåvarande pojkvän Tott, Sajmon och Sebbe. Vi var hemma hos Sebbe, han hade en hel övervåning för sig själv (om vi bara lyckades stänga in hans lillebror i ett annat rum) och han bodde nära mig. Alexanders mamma körde hans och de andra killarnas datorer till Sebbe. Jag fraktade dit min dator och skärm med en skottkärra. Det var roligt.

Det var inget riktigt traditionellt lan. Vi tjejer gick inte runt i väldigt urringade tröjor, vi söp inte och vi sov några timmar på natten. Vi drack varm choklad och lagade mat tillsammans. På morgonen gick vi ut och gjorde konster på en gräsmatta. Det var soligt och varmt ute.

Om ett och ett halvt år har jag min legitimation som sjuksköterska. Woho!

Eller? Jag är inte redo att lämna universitetet! Jag har ju knappt gjort något! Jag är inte aktiv i någon kår eller sektion! Jag har inte varit med i något nolle-p, inte ens som fadder!
Nej. Jag är inte redo.

Jag vill läsa vidare. Det har jag ju alltid velat, läsa till en master eller doktorera. Eller till ambulanssjuksköterska, en magister. Så jag tittade runt lite på olika utbildningar på avancerad nivå på LiU, i Lund och Växjö. Och hittade en jättemysig i Linköping! Health and society! Handlar om hälsa, individen och samhället ur ett nutids- och historiskt perspektiv! Massa mysig forskningsmetodik så jag kan forska vidare och bli lärare på universitetet om det blir min framtid. Och den kan gynna mig om jag skulle vilja gå in på den politiska banan. Det handlar däremot inte om omvårdnad, utan filosofi. Hm..

Sen kan jag också undra varför jag som sjuksköterska (om 1,5år...) ska vilja läsa till en master. En specialistutbildning är självklart att jag kan dra stor nytta av, men något som inte ens har omvårdnad som huvudämne? Vad ska jag med en filosofie masterexamen till? Två år CSN till för att inte göra någonting som kommer gynna min ssk-karriär förutom att bygga på mina studielån.
Men det verkar ju såååå intressant! Kan jag läsa både till en master inom filosofi och en medicine magister med inrikting omvårdnad?
Jäkla framtid, det finns ju för mycket kul att hitta på.

The exclusion from others is percieved as harmful to the human being
something about our survival instincts... that's why our brains have developed a system to tell us that we are being rejected!
Brilliant! Nothing I like more than being unhappily in love and in pain.


Med en nyupptäckt åtrå till PubMed har jag letat upp en fantastisk artikel om hur kroppen reagerar efter att ha blivit avvisade av någon man vill ha bekräftelse och kärlek av. Som tur duger mina mindre kvalificerade sökmetoder för Pubmeds datorbaser och jag hittar det jag söker. "Does rejection hurt? An FMRI study of social exclusion." heter min nya godnattsaga som jag roat läser igenom. Den psykiska chocken av att bli avspisade och den stress som tillkommer (eftersom vi är en art som sedan födsel behöver någon som älskar oss och tar hand om oss) registreras i anterior cingulate cortex. Samma ställe där kroppen uppfattar fysisk smärta (tänk nociceptiv, idiopatisk, neurologisk).

Och vi får heart ache, broken heart, smärtsam kärlek och så vidare.

Det känns. Det känns så det gör ont.

Och bubblan har spruckit för första gången. Det smakar som det brukar.
nacl.

Idag är nog hela världen lite schizofren. Solen lyser ibland, ibland täckt av moln. Serj Tankian verkar inte riktigt kunna bestämma sig idag heller... Jag vill gå och lägga mig eller hoppa upp och ner av energi! Plugga eller bara sätta mig och spela sims. Hoppas eller acceptera.

Idag är nog världen som den brukar vara. Den är som den är, lika vacker som den var igår och lika intetsägande som i förrigår. För vem har sagt att livet är en solskenshistoria, att allt bara ska gå bra hela tiden?

Idag gör jag Björn till en platinablond punkare. Idag tvättar jag min kaffefläckiga gi. Imorgon bakar jag kakor till mina t1-or.

Vågar du bedåras av livet på livets vis

Önskar att jag haft en obstruktion i pankreasgången så jag inte hade behövt spy galla över intet anande, oskyldiga klasskompisar. Eller att jag haft en sån där förmåga som en del människor har. Ni vet, tänka innan man pratar, nått i den stilen. Behöver inte ens vara ny, begagnad duger också. Bara så jag slipper skämmas över min egen bitchighet efter varje basgrupp.

Konversation på Täppan, i väntan på att bli välkomnade in i tentasalen och räknade "matte"

Kalle: Ikväll är det Svenska Hollywoodfruar! Ska du se det?
Jag: Jag har ingen tv.
Matilda: Va? Varför inte?
Jag: Jag vet inte.. Jag köpte ingen.
Kalle (till Matilda): Tänk om vi inte skulle ha TV, vad skulle vi göra då? Sitta och stirra på varandra?
Fniss
Kalle: Är du en sån där estet som sitter i soffan med en kopp te och en stor fet bok av en ryss?
Jag: ?
Kalle: Ja, i och med att du inte har TV...?

Imorgon är domedagen.

Imorgon får vi veta.

När får jag träffa dig igen?
Var?
Hur?

Imorgon vet vi..


Jag funderar på varför vi är så nära. När jag berättar för folk hur nära vi kusiner, morbrödrar, mormors systrar och deras barn är tycker de att det är konstigt. De vet knappt vad deras sysslingar heter. Men vi är nära.
Varför?

Då är jag tillbaka på nationalitetskänsla igen. Är det för att vi lämnade allting i en annan del av Europa, i en annan kultur? Varför söker jag om mitt folk i svåra tider? Varför vill jag veta hur mamma känner inför Sverige respektive Rumänien? Eller.. Jag vet ju att hon hatar Rumänien och jag vet varför. Pappa pratar rumänska med henne ibland, för att hålla saker hemligt för mig och Andrea. Men det är ju så likt italienska och franska så jag förstår.
Hade vi varit så nära om vi varit svenskar? Vet inte.
Hade vi varit så nära om vi aldrig lämnat Rumänien? Jo, det hade vi. Vi var en ungersk minoritet där också.
Men om Transulvanien alltid hade tillhört Ungern då? Jo.. Det hade vi nog. Pappas familj är en minoritetsgrupp från bergen. Och mammas familj i grunden adlig.

Imorgon vet vi.
Ovillkorlig kärlek?
Nej, det finns nog inte. Men näst intill.
Men bara inom blod. Eller bara inom blod om man är minoritet? Är vi verkligen mer sårbara? Vi som är så anpassade i Sverige?
Söker svenskarna sina rötter? Hur? Till byar och socknen?

Imorgon.

Funderade inatt på det där med krav och acceptans. Att man ska acceptera att inte alla tänker utan bara lever känslolöst och tankelöst för att kunna överleva samhällets hemskheter och allt man läser i tidningen (läste förresten Sverige och utrikessidan i Extra i morse, stängde igen fort som fan och satte på ipoden igen, BALKAN).
Smart är att tänka, men smartare är att acceptera folks ignorans.

Men jag vet inte riktigt. Det där med "frihet till ansvar" fungerar inte riktigt alltid. Dels skapar det jävligt mycket stress för att folk inte orkar ta initiativ. Dels tror jag att man inte bara behöver en morot framför nosen för att kunna agera, utan en piraja i röven.

Jag blir väldigt irriterad på folk
som säger att svenska barn har för mycket press på sig.
Att de borde få vara barn och få massa frihet.
Det betyder inte att jag tycker att de ska få springa i korta kjolar
och använda string och bh när de är 7 år
utan att det är föräldrarna som ska ta besluten med hänsyn till barnets önskningar.

Skolsystemet blir slappare och slappare vilket gör att gymnasiet blir slappare och ingen pallar universitetet. Om man inte har haft föräldrar med en piska eller har haft egna ambitioner så klart. Men då förutsätts att man är själv smart eller har smarta föräldrar som inte accepterar ens dumhet och ignorans. När föräldrar, lärare och politiker accepterar barns och ungdomars ovilja till att anstränga sig och lära sig och säger att de ska få friheten till att ta ansvar så sänker man nivån på allt. När föräldrar skämmer bort sina lata barn tillåter man lättja. Och samtidigt i vår fria värld är idealet att man ska vara störst (smalast), bäst och vackrast. Vilket ger lata, egocentriska, stressade och giriga barn. Och föräldrar som säger "ååååh stackars lilla Lisa, hon är så stressad, kom och ät lite godis och se på tv istället för att läsa boken". Vilket leder till lata, egocentriska, stressade och giriga vuxna. Och världen går åt helvete.

Vi är svenskar. Vi har det enda språket med ordet Lagom. Ge ungjävlarna lagom mycket krav så de inte blir lagom dumma som vuxna. Ge dem lagom mycket frihet, lagom mycket ansvar och lagom mycket frihet till ansvar. Låter vi människor att vara ignoranta och passiva för att vi ska acceptera dem som människor "bara för att" accepterar vi successivt också beteendet. Och ett samhälle uppbyggt på fler idioter vill jag inte ha.



"Alla vill till rymden
Men stjärnorna finns här"

- Godmorgon dagen, här är jag!

Ligger i sängen och skriver en omvårdandsprocess. Ljuset flödar in i lägenheten, en stund sen försvann solfläckarna i taket men jag kan fortfarande inifrån se vilket vackert väder det är ute idag. Lägenheten är stökig, men jag älskar den. Kanske ska ta tag i att städa lite idag, inte bara lite småplock utan faktiskt röja undan alla papper och  kläder som ligger på golvet. Kanske kan vädra ut lukten av matos också som slår mig varje gång jag går in. Eller plugga lite läkemedelsberäkning, vi har ju ändå tenta om några dagar.. Tvätta kanske?

Egentligen bekymrar det mig inte, jag kan andas lugnt och stilla och se mig omkring i oordningen med ett leende. Det är inte förrän i höstas jag lärde mig vad stress är, och jag försöker lära mig att balansera den lugna tillvaro jag vill ha och som jag mår bäst i med att hinna göra allt jag vill kunna göra. Jag vill hålla kvar ögonblicken när jag kan tänka på lyckan som alltid bor i mig, en låga som aldrig släckts trots åtskilliga försök och draperier. "Jag gråter ibland, men mest av kärlek".

Så omvårdnadsprocessen får faktiskt vänta. Strunta i den röda tråden i allt. Te och müssli, någon? Idag ska jag bara le.