tunde

Nu har jag glömt. Glömt den lyckliga klumpen i magen, i bröstet. Den där mitt hjärta slår dubbla slag av att läsa ett namn, höra en röst, se ett ansikte. Det var väl dags, jag visste ju att det var fåfängt och onödigt, att det bara var som att försöka strypa sig själv med bara händerna. Bäst att växa upp, bäst att mogna lite från de där löjligheterna. Jag ska sluta vara naiv och börja se allt som svart vitt eller grått, inte rosenrött. Ska bara koncentrera mig tillräckligt mycket så är jag tillbaka som en person utan större spontana humörsvängningar.

KONCENTRERA

Så. Färdig.

Mina ögon flyr lite snabbt över datorskärmen. Läser.

Fan.

Tillbaka till ruta 1.

Saknar att stå bland massa okända människor, som tillsammans med mig skapar gruppen "publik". Vi står på golvet i en gemenskap, en gemensam kärlek till musiken vi hör. Vi står och dansar tillsammans, olika takt, olika rörelser, men ändå tillsammans eftersom det är till samma människor, till de som skapar musiken för just våra öron just den kvällen. Vi bildar en helhet, en klump, där man får tillåtelse att känna vad man vill så vi är en grupp men ändå individer. Och jag saknar känslan av att bara få vara med en massa människor som också bara älskar sekunderna som går förbi.

http://astigmatix.deviantart.com/art/In-Audience-I-87468071

Idag såg jag min första döda människa. Det var väl dags kanske? En patient som jag träffat ganska mycket i alla fall, relativt ung kvinna med barn. Dog. Det var väntat. Men hon dog i morse. Jag fick hjälpa till att klä om henne, tvätta och borsta håret. Bädda rent i sängen så att det var fint. Städa lite. Enligt rutin.

Alltså döden. Vad fan är det för något? Vad jag tror? Jag tror att döden är en celldöd där inte kroppens celler längre arbetar och signalerna i kroppen försvinner. Jag håller stenhårt på det. Varför? Rädsla, så klart. Det är en väldigt enkel lösning på alla världens problem. - Nej, du kommer inte till himlen. - Nej du hamnar inte i skärselden. - Nej, du föds inte om till en pissmyra om du varit elak, eller en människa igen om du varit snäll (varför människa egentligen, är vi på toppen av "bra organismer"-skalan?).

När jag förklarar allt med biologins logiska värld behöver jag inte oroa mig, jag behöver inte bli rädd att en förvirrad själ lämnar en kropp för att ta sin boning i någon annan. Jag behöver inte oroa mig för spöken. Jag behöver inte ta ansvar och konsekvenserna för mina handlingar i en annan värld. Men varför tystnar jag när jag går in i hennes rum? Vad är det med hennes döda kropp som får mig så kall, så obekväm, så fascinerad?
Torbjörn kommer in i rummet, han ler lite.
- Jag älskar tysnaden, säger han. Jag tror att hennes ande vandrar runt i rummet ett tag efter döden, och att hon tittar på oss när vi gör iordning hennes kropp.
Det är inte svårt att veta vad Tobbe menar. I sängen ligger hon, som om hon sov, men ändå inte. Askgrå i ansiktet, det svarta håret i tovor, håret som var hennes stolthet men som skulle falla av efter alla behandlingar. Hennes läppar är torra och sprukna. Eller var torra och spruckna? Hon ligger med armarna uppåt över huvudet. Hennes son grät bredvid henne för en liten stund sedan. Det ser ut som när jag lämnade rummet på kvällen dagen innan, men det är ändå så stor skillnad.

Varför tystnar jag när jag går in? Varför får vi alla ett allvarligt ansiktuttryck? Här låg nyss en levande men lidande och allvarligt sjuk kvinna. Detta var det bästa för henne, detta var befrielsen. Vi har sån respekt för den döde och livlöse, mer än för den levande med hopp. Varför? Ingen pratar skit om den döde. Varför?

De döda vet mer än oss om det ingen levande kan få reda på..

Är det bara rädsla?

Kommer få 5000kr av Daniel för Shiva och alla hennes grejer. Det är mycket pengar. Funderade på vad jag skulle göra med dem, tänkte att "nu har jag verkligen råd med en ny snygg vår/sommargarderob!".
Men nej. Ska jag lägga mitt lilla hjärta på kläder? Nej. Det är för obetydelsefullt. Egentligen vet jag inte vad jag ska göra med de pengarna. Tänkte köpa lite saker till lägenheten, men inte för allt. Kanske åka iväg i sommar? Kanske en ny katt om ett år eller så... ? Eller spara för tuffa tider. Men det finns verkligen inget som jag känner att jag skulle kunna göra för pengarna! Jag jämför allt med att ge bort henne, att liksom... hon är pengarna, om jag lägger dem på kläder så skulle det vara som att byta bort henne mot kläder. Eller byta bort henne mot en semester. Det går inte att lägga ett älskat husdjurs värde i saker. Jag måste separera henne från de 5000 kronorna... Annars kan jag lika gärna spola ner dem i toalettstolen.


Fyra dagar kvar

Jag har alltid varit lite extra attraherad till de där lite tysta, djupa personerna. Som jag vet sitter och tänker på samhället, religion, politik och samhällsideal. Som skriver långa reflekterande texter, och som i slutet av texterna aldrig kommer fram till något. Som reflekterar bara för reflekterandets skull. De personer med  vänsteråsikter som nästan nuddar vid extremisterna, men är lite för tysta för göra det öppet. Lite lagom mystiska, smälter in bland alla andra, men som man ändå ser sticker ut. Inte genom att ha rosa hår eller tio piercingar och tatueringar över hela armarna, utan de har som en aura av... av något, någon kreativ filosifisk aura. Ett leende som visar hur behagligt nöjda de är i sig själva, ögon som speglar alla dessa tankar.

Dessa människor dras jag till. Därför att jag tror alltid att jag kan få utlopp för mina tankar och dela reflektioner. Jag tror att jag kan lära mig, utvecklas, förstå hur andra tänker och se världen ur ytterligare ett perspektiv.

Men jag får alltid en sån känsla av att behöva bevisa något för dessa människor! De sitter där och smuttar på sitt vin eller den mörka alen, som om de skulle tillhöra en lite visare skara. För dessa människor måste det första intrycket berätta allt om hur djup man är, man måste också ha den där looken som de själva har. Det ska synas direkt att man "är en av dem".

Annars är man inte välkommen.

Man sitter där med det här gänget, eller kanske bara en enskild individ. De tycker inte att de kategoriserar, de är ju helt fördomsfria. Men ändå erkänner de att det är klart att de har fördomar och kategoriserar, det vore ju fruktansvärt oinsiktsfullt att tro att man inte gjorde en så mänsklig handling.

Jag säger någonting. Och jag får knappt något svar. Ingen hjälp till att fortsätta samtalet, inget försökt till något nytt samtal. Jag försöker igen, för en del pinsamma tystnader är faktiskt pinsamma. Misslyckas åter. Inom kort bryts sällskapet upp, någon av oss lämnar bordet eller platsen.

Jag vet att personen eller personerna har en fantastisk förmåga att uttrycka sig i ord! Jag vet att jag skulle kunna prata om allt i flera timmar, flera dagar! Och fortfarande inte komma fram till något svar. Bara prata, diskutera, reflektera. Bara för att det är givande, bara för att det är roligt. Men ändå kan jag inte bevisa det, när det är just det jag vill bevisa för de uppstoppade jävlarna som jag så gärna vill dela tankar och åsikter med!

De sitter där... Jag går. Ingen säger något om mig. De kan ju inte sjunka till nivån att de pratar bakom en annan persons rygg. De kategoriserar inte, de har inte förutfattade meningar. De bara såg direkt att jag inte hade något att bidra med genom att se mig och höra mig yttra några ord. Och sedan vägrade att ge en ärlig chans.

Jag måste sluta upp med att söka mig till såna här personer. Mina nya fördomar kring dem är att de bara söker bekräftelse genom sina tankar, tankar som de har stulit från ett antal bloggar.

Får helt enkelt vänta till Växjö och prata öronen av min mor.

Sitter och läser på olika forum.. Om en timme ska jag duscha och sen bär det av på förfest hos Katta.

Läser om psykisk misshandel, om personer som är eller har varit i destruktiva förhållanden. När misshandeln har pågått en längre tid har den misshandlade personen förlorat sin självkänsla, sin tro, sitt hopp. Personen har förlorat sig själv, kan inte längre ta egna beslut och tvivlar på sin uppfattningsförmåga och intelligens.

Staten kan inget göra för dessa kvinnor som har levt i sådana förhållanden, det är inget brott. Inget straffbart. Det går inte att ta på, det är inte blåmärken, det lämnar inget blod. Dessa kvinnor bryts ner och succesivt blir mer och mer beroende av sin partner och världen cirkulerar kring att göra honom nöjd. Att han inte ska skrika. Vilket han ändå gör... Spänningen när nyckeln vrids om på ytterdörren; vad kommer det handla om den här gången?

Dessa kvinnor skriver på forum hur dåligt de mår, hur de fortfarande bli trakasserade med mail och lappar på dörren. Hur de kan få samtal mitt på natten även fast de bytt nummer. Såren läker på utsidan, men ärret består på insidan. Det tar år att ta sig tillbaka, att hitta sig själv. En kvinna skriver att år av samtalsterapi inte har hjälp, en annan stannar några sekunder extra mitt på bron som hon går över. Funderar, är det värt?

"Jag blir hellre slagen till golvet än att bli utsatt för psykisk misshandel igen"

De är offer av en psykisk misshandel
Mamma säger att jag också var det. Ett offer. Som grävt sin grop genom ett destruktivt förhållande. Fast i ett nystan av ångest, rädsla och oro.

Men jag är inget jävla offer!

jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann
I dimman

Gröna ängar, blå himmel. Blond flicka springer med blommor i håret. Dagg är kvar på bladen, det surrar av diverse insekter, men ingen blir stucken eller biten. Hon springer mot sin prins.

Såklart.


Den där känslan när man vill vara någon annan. Flickan är den där idealiska personen; så som jag alltid önskar att jag skulle kunna vara! Men vi vet ju att det inte är så. Jag sitter med halvuppfyllda drömmar och önskningar, om vad jag önskar att ha hunnit med i mitt liv hittills. Åsikter som än bara är tomma ord i min hjärna och en grop i magen, men inga handlingar. Ambitioner som aldrig kommer längre än läpparna. Om ens det, vågar man tala ut om alla sina ambitioner när rädslan att sedan misslyckas är så stor? Dömmande blickar av alla de där som gjort allt jag velat göra men inte gjort. Av de som är starka och modiga, helt naturligt.

Hur ska jag kunna jämföras med en sådan person?

Kanske det kommer tillbaka till mig? Den person jag förlorade, den person jag var, kommer hon tillbaka? Den var ganska lik henne. Med liv i varje rörelse, säkerhet i varje steg.

Den där jävla flickan springer vidare. Men inte mot sin prins,  däremot utan att bli stucken, stuka fötterna eller få svullna ögon av allt pollen. Men inte mot sin prins. Det är inte hennes längre.

Kanske dags att leva ut sin kreativitet igen, drömmar och önskningar. Ta initiativ och chansa. Komma ifrån alla dessa normer, ska och borde, mallen att ensam är stark, och friheten till att följa strömmen.
Kanske dags att se allt på nytt
det vackra i det obetydliga
och lyckan i sig själv

Behöver jag verkligen allt det där för att vara lycklig, för att kunna stå för den jag är?

Och när flickan väl kommit över ängen, vill jag verkligen vara henne?

Idag bestämde jag och Daniel att han ska få katten. Det är ett gemensamt beslut och det känns som att det är rätt.
Men fy fan i helvete vad jobbigt det är! Jag kom hem en liten stund sen, och hon rullar runt på golvet, spinner, jamar, försöker klättra upp på mina ben, hoppas efter mig när jag går. Hon är helt ovetande. Det sägs ju att man ska ta den sista tiden och göra den till den bästa, men det är ju så svårt. Det känns knappt värt det, hon kommer ju ändå  flytta om två veckor och inom kort är jag bara en främlig för henne. Hur ska jag kunna hitta orken att inte vara ett nervvrak så fort hon kommer mitt knä och vill kela?

Fan det låter ju som att jag ska avliva henne nästan....

Only love can leave such a scar


But only love can heal such a scar

Eller?

Kanske är dags att stiga upp? Ligger fortfarande i sängen, har legat och läst lite och försöker förbereda inför Detektivbyrån ikväll. Nattpasset var riktigt trevligt, men jag är ju ganska lättroad så. Vi satte lite dropp, blandade AB, gav ketoganinjektioner, en gubbe ramlade ur sängen, och kvinnan med det amputerade ben håller på att få nekroser på hennes enda kvarvarande fot. Och så såg vi en jävligt bra film, The ice pirates. Fy fan alltså. Den hade allt! Bollywood, sci fi, vikingar, tempelriddare, amazonkvinnor som red på enhörningar, megaåldrande, sex och kasetter som var skyddare av upphovsrättslagen. Det var en riktigt bra film alltså :P

Ikväll blir det Klubb Din mamma! Sitter och peppar med Carmina Burana och jag bara äääääälskar den operan. det är bara jättemycket kärlek till den. Varenda låt, soloisterna, orkestern, kören. Och jag önskar bara ÖNSKAR att jag skulle kunna vara med och framföra den snart igen!