tunde

jag är nere och badar i ångest. jag orkar inte. det är svarta 42 dagar kvar. exploderar. gråter. håll mig.

Förakt blandas med kärlek. Överlägsenhet och hat. Vilken näring ger det till kärleken? Kan du någonsin förlåta det som inte bör ursäktas? Kan du anklaga någon för att leva, beskylla klockan för att ticka... När du inte kan det, kan du då förlåta det som inte förlåtas kan.

Kan du någonsin förändra dig själv och dina känslor. Minimera dig själv för att radera överlägsenheten. Acceptera det föraktbara som din like.

Du är inte först. Du har aldrig varit det, och kommer aldrig bli det. Du är alltid sekundär. Minst.

Torsdag. Skola, feber, frossa.
Fredag. Tenta, skola, feber, frossa. Massa mediciner, öl och drinkar. Spexare. Åka hem och sova halv 5.
Lördag. Plugg, spex, öl och häng.

Vi ser en måne ifrån fönstret medan vi "kapsar". Det är en ganska stor måne, inte fullmåne, men om några dagar kanske. Kanske jag kommer spana efter den ifall det är stjärnklart. Kanske jag kommer fly den.

En sista cigg, vänner skiljs åt, jag hoppar på bussen. Följer månen, eller den följer mig. Ett lugn sprider sig i min kropp och jag känner den här härliga känslan av när jag kan bara vara jag, vara utanför mig själv, bortom världen och allt annat.
Sedan ser jag staden. Staden som varit mitt hem sedan snart fyra år. Jag har sett just den här vägen så många gånger förut och upplevt de flesta känslorna när jag vandrat, cyklat, åkt på denna väg. Alla hus är för mig ikväll främmande. Alla hus är surealistiska.

Denna stad som är mitt hem är inte riktigt mitt hem. Det är inte här jag vuxit upp och jag känner hur absurt det är att jag är just i den här staden. Vad fan gör jag här. Jag följer månen, eller den följer mig, och jag minns hur nytt allt kändes när jag flyttat hit, hur mycket som har hänt, hur mycket jag har glömt. Jag är rädd för husen.

Hoppar av på stora torget, går med raska steg förbi folkmassan, de som är sedan länge försvunna i en berusning, ett gömställe för att glömma sin ångest, glömma sig själva, våga vara någon annan, fort går jag förbi dem, ser på dem med runda ögon och öppen flåsande mun. Hämtar min cykel i cykelparkeringen där den stått flera gånger förr, väljer att cykla genom folkmassan igen istället för att gå, cyklar på gator där jag så många gånger cyklat förr. De har gjort om mycket på mina fyra år i staden. Snart tar jag examen.

Kommer in på mitt lugna område, på gator där jag cyklat så många gånger förr. Där jag cyklar varje dag. Det tystnar, jag är påväg mot min lägenhet, min lägenhet där jag  bott i 1,5 år. Det är min lägenhet. Den är som en lögn av mig, jag försöker dölja mig genom min inredning men det misslyckas och jag räds inför att komma innanför dessa väggar som ska representera mig. Det är tyst i mitt område och snart hör jag bara mina egna andetag, mitt egna flämtande. Flåset dränks av några tjejer som skrattar ljudligt i en lägenhet vartifrån det strömmar musik. Återigen är det tyst och jag förföljs fortfarande av den stora månen och trots alla lampor ser jag stjärnor, bakom husen rinner vattnet i ån och det är världen. Vår värld är stor och oändlig, jag känner hur övermäktigt världen är och hur vi tror att vi kan styra, bestämma, kontrollera, men vi har så jävla fel för världen är så jävla mycket större än oss! Det som avbryter tystnaden är minnet av min förkyldning, en hostattack jag inte kan hålla igen kommer, och kommer och kommer. Det kittlar i min hals. Jag tar djupa andetag när jag går upp i trapphuset, där på en trapp ligger en skrutten fimp, den påminner mig om den sista ciggen jag rökte idag och hur ont det gör i mina lungor av den. Jag försöker kontrollera min hosta, skyndar långsamt upp för trapporna med kontrollerade andetag. Nyckeln är förberedd och jag låser upp. Hostar så snart jag stängt dörren.

På byrån ligger min folkdräkt jag hade på festen igår, det är min dräkt, den är sydd åt mig, från min region. Vem fan försöker jag vara egentligen, springer runt i folkdräkt. En lånad underkjol, vad fan kan jag inte träffa normala människor.

Värmer en tallrik lins- och spenatsoppa, vegetarisk, jag menar skulle jag verkligen kunna äta kött? Känner att min lägenhet ändå kanske passar mig ganska bra, lagom fin, lagom trasig. Älskvärd. Någon har velat prata med mig på facebook, det ligger nya bilder uppe på hemsidan från festen igår. Kanske livet ändå inte är så läskigt när allt kommer omkring. Kanske det inte är husen på vägen som gör mitt hem, kanske det är människorna runt mig. Månen kommer ju alltid vara densamma.

En värld där vi alltid riskerar att snubbla på det förflutna och där framtiden hinner i fatt oss är den värld vi lever i och ska hantera. Måste hantera.

Kris, krig, skalv. Det går inte. Radioaktivitet från andra sidan jorden påverkar oss mer än vi kan ana. Efterskalvet kommer även här.

Vi kan inte hantera vår värld. Beviserligen.

Jag slipper kontroll via dig. Du styr mina rörelser, jag behöver endast följa. Du styr mitt essentiella, jag väljer inte när jag andas. Min smärta, min njutning, mitt agerande är bestämt och konsekvenserna slipper jag hantera. Bara följa. Bara le. En ren form av berusning. Högt på endorfiner.

Vissa dagar står allting stilla. Det är konstigt hur långsamt det är. Tiden att skriva några ord på datorn känns som timmar, mina fingrar som vanligtvis rör sig snabbt över tangentbordet känns som stelfrusna pinnar. I mitt bröst slår mitt hjärta hårt för allting jag vill och känner, men min kropp och mina tankar tar sig inte långt. Jag ska iväg och vara aktiv idag, ikväll, social och energisk, men.

Jag bär ett bagage som tynger ner varje steg jag tar och jag kan inte släppa den last som vilar på min rygg. Bagaget är inte ett historisk av de fel och missar jag gjort, nej dessa kan jag leva med. Det är ett framtidets bagage med saker som behöver göras. Städa. Herrejävlar jag måste verkligen städa. Plocka upp kläderna ur tvättsäckarna som legat på golvet längre än vad jag vågar erkänna, snart är det ju dags att tvätta igen. Skolan behöver jag kanske inte kommentera.
Reflektionen i min datorskärm visar en fortfarande blå himmel med några fluffiga vita moln. Jag hör fågelsång. Det jag behöver är att berusas, bli hög, så jag slipper bära allt på mina axlar. Jag har lite träningsvärk från att ha blivit nerslagen för många gånger igår.

Jag är en drömmare. I ett bibliotek sitter jag och ska fokusera, tänka på konkreta saker, statisktik, adekvata beskrivningar och generaliserbara resultat. Jag ska handla, agera och genomföra. Aktivt. Jag ska vara aktiv. Och handla.
Troligtvis är jag väl galet bortskämd, jag vill inte göra det, minsta lilla motgång får mig att växla fönster på datorn, gömma mitt ansikte i mina händer och låta mig flyta bort i den drömmande musik som ljuder i mina öron. Alla andra sitter runt om mig och gör det de ska, kanske de besväras av inre demoner också, eller är de robotar som gör det de ska. Det vet jag inte och jag bryr mig inte. De finns bara till för att fylla ett behov i mitt liv, de finns där för att jag inte ska glömma bort att jag inte är den enda människa på jorden med drömmar och ambitioner, men jag vet inte. Vet inte riktigt om jag tror på det där.
Utanför har träden börjat sträcka på sina ryggar lite och njuter i solen, det verkar som att grenarna lyfter upp sig och försöker känna på himlen, den som idag är underbart blå och blir en fantastisk bakgrund mot alla andra färger som finns utanför fönstret. Det skapar en vacker kontrast och den mossbruna marken ser nästan grön ut, kanske för att jag inbillar mig, kanske för att jag vet att när himlen varit blå tillräckligt länge och solen lyst på några timmar till kommer det vara helt klargrönt. Kanske därför jag redan ser det fast det inte riktigt är så. Jag vet vad som väntar mig snart. När detta mörker har tagit slut. Den blå himlen visar vad jag längtar efter.

Mörkret i min värld kommer aldrig ta slut ifall jag inte slutar drömma för några dagar, jag måste vara i verkligheten några dagar till och agera aktivt, handla aktivt. Planera min tid och inte försvinna in i en liten drömvärld där jag tittar på himlen hela dagen eller sitter en varm sommarnatt och tittar på stjärnorna. För att kunna göra detta måste jag fokusera men det är svårt så svårt och jag vill inte! Det är där jag mår bra och jag vill bara älska hela dagen, för att jag kan, för att det går, för att det är allt.

Bekräftelse igen. Denna ständiga bekräftelse.
Och vad är villkorslöshet?
Villkorslöshet inom vissa villkor?
www.translate.google.com lär människor att tala tekniskt. Förstår inte vad du säger.
Sänd mera brännvin, låt oss supa som svin. Något att sova på
Det blir en lång natt

Skapar bilder av människor, förväntningar av personer jag knappt känner. Eller inte känner alls, faktiskt. Eftersom att tomrummet behöver fyllas och en helhet skapas, tillägnar jag egenskaper för att fullborda dig. Ovissheten i det som berör oss skapar en otrygghet och den behöver hävas. Jag vill ha stabilitet. Tids nog kanske en del förväntningar uppfylls, andra kommer att grusas. Eller kommer de få delar jag ser försvinna och inte längre vara för mig väsentligt.

För mig är det alltid något som saknas. I min utveckling når jag snart ett stadium där ett tomrum i mitt liv blir allt större och desperationen att fylla det ökar. Många visioner har skapats över det som en dag kommer fullborda mig, men än är det oklart. Helt oklart. Och det skakar om min tillvaro. Jag är inte trygg.
Framför mig ser jag egenskaper och jag målar upp bilder. Alla mina sinnen är aktiva i skapandet och allting är perfekt... förutom att det inte är det.

Jag ger dig många egenskaper men jag känner dig egentligen inte väl alls. Jag känner en del av dig, resten är min fantasi. Om fler delar kommer avslöja sig för mig återstår att se, kanske du en gång kommer vara ett galet minne jag skrattar lite åt tillsammans med vänner. Men just för ikväll är du allt jag vill ha.

Läkaren som genomför den riskfyllda med eventuellt livsavgörande fosteroperationer har en stor passion för att lösa problem. Målet är ju att inte misslyckas. Han tillägger att många anser att man ska låta naturen ha sin gång, men att varför se på när naturen vinner över livet.

Om naturen har sin gång så är det naturen som avgör, bestämmer, styr. Naturen är detsamma som ödet eller Gud. De likställs med varandra. Det finns motståndare mot avancerad medicinsk teknik som grundar sina argument genom Gud, de finns de som grundar det i naturen, att låta de svaga dö för att säkra artens genetiska styrka. Ödet. Kan man ändra sitt öde då, undrar jag. Kan du lura Gud på konfekten att ta någons liv?

Eller har de förutspått att vi gör aktiva val och räknar med det i sin visdom? Kanske att ett ingrepp inte avgör ditt öde, död eller inte, det var redan bestämt innan och vad du än gör för att förhindra det så är dina dagar redan räknade.

I believe in magic. Not the kind where a man in a strange mustache pulls a rabit out of a hat and then turns it into a pigeon, no, not that kind of magic.

I believe in a God. Not the vengeful, loving and judging creator who sits in a cloud pulling his long beard.

I believe there is a universe parallel but still woven in to the universe we see. It is a sphere we can feel and percieve for short periods of time, it is allways accessible but only appeares to those who seek it.

Happiness is greed, but greed is the light that creates the shadows in which we see what we truly need. Matter that creates energy, and from this God is born.

And he said
that we should not believe anything that has been said, just because it was said, or the traditions that they handed down from ancient times. We must not believe in rumors as such, or the philosopher's writings just because they have written them, or at the whim of which we might suspect has been inspired by a deva (ie presumed spiritual inspiration). Nor must we believe the conclusions drawn from an arbitrary assumption that we made, or on things that seem to be an analog of necessity, or rely solely on our teachers and masters' authority. But we should believe in the scripture, doctrine or statement that is confirmed by our own reason and consciousness. "For this,"he says in conclusion. "I taught you not to believe just because you heard, but when you think from your own consciousness, act from it fully then."

Jag är min största motsats, min värsta fiende och tuffaste kritiker. Allting som jag en dag uppskattar kan föraktas inom kort, för att återigen hyllas. Den enda egenskapen som står oföränderlig är motsägelsefullheten.

Skapa energi mellan två kroppar.

Ett spöke är den som inte har något att förlora. Han går genom samhället utan fruktan. Utan skuld, utan ånger, då varje sekund är en ny och möjligtvis den sista. Han räds inte dödens äventyr. Det finns ingen framtid att planera inför, ett löfte är ett ord utan mening då döden skulle utplåna konsekvenserna. Det som kan tillintetgöras så enkelt är... är inget värt. Ett spöke är den som för natten känner förälskelsens passion för att på morgonen blåsa ut den brinnande lågan. Han som brinner tillräckligt länge för att omgivningen ska bli svedd, men som har för lite syre för att livnära elden, slocknar, dör ut.

Ett spöke är den som inte har något att förlora. Han som tror att flyktiga risker är ett tecken på mod. Det finns ingen ånger i ett spökes liv, han blir aldrig svedd av den låga som brinner inombords. Han som inte stannar för att andas har inget syre för att livnära den eld som vill brinna okontrollerat längre än en natt.

Ett spöke är den som inte har något att förlora eftersom han inte har något att vinna. Det finns inga risker i ett spökes liv, när han går med lätta, snabba steg obemärkts förbi utan ånger, utan skuld. Det måste vara snabba vågspel i hans liv och den enda utvägen är en äventyrares död. Omgivningen står kvar med svedda kinder, förstelnade och rädda för vilka konsekvenser nästa steg kan medföra. Det är ingen som ser spöket springa förbi. Nästa rörelse kan vara avgörande.
Avvakta

Vad gör man när den bästa tiden tar slut. Det är en tid jag inte är redo för. Kalendern säger att det är dags att börja om. Ett paradigm jag ännu inte vill starta. Jag håller kvar tiden av mitt liv lite till. Trots att tron menar att det är dags för föränding stannar jag kvar. Det är jag som bestämmer när förändring ska börja.

I en perfekt drömvärld vore jag vegan. Skor och väskor jag bär i min drömvärld är ickeanimaliska. Jag är vegan, förutom det kött jag producerar själv på min farm eller det viltet jag jagar, och det läder jag bär är hud från min boskap.

Jag försöker hålla min ståndpunk - producering och övergödning av djur, att effektivisera deras uppväxt och storväxt för att sänka kilopriset, är pornografi.

Nu är jag ju vegetarian. Eller till och med presketarian, som det så fint heter. Jag äter fisk. Fuskigt värre. Fast jag försöker köpa "bra fisk".

Ännu en gång behöver jag korrigera mig, jag äter ju kött ibland. Jag värnar mer om den kärlek min mormor och föräldrar lägger i matlagning för mig under högtider som dessa än det djur som har behövt lida för att ge mig gåvan av mat. Nu har jag lagrat proteiner så det räcker för ett halvt år, julskinka, kåldolmar, revben, kalkon. I påsk ska jag fylla upp lagret med lamm. Sedan får det dröja till nästa år. Men ärligt talat är det inte vidare gott längre. Så snabbt man kan vänja av sig vid en blodig stek.

Ack min älskade, ack.
Du är en ovisshet jag finner lockande.
Ack.

Det fanns en dag jag räknade ensamma dagar. Det finns nu en dag jag räknar de jag har kvar. Därefter måste dårskapen ta slut, då det är den naturliga följden. Jag räknar dagarna tills min förälskelse är dömd. Att det tar slut är en förväntning utan tvivel; något som startar måste ta slut. Jag väntar tills en ny cirkel startar med en ny version av dig. En som är lite närmare på alla sätt.

Ack min älskade, ack.
Jag räknar dagar.

"Skeptisk. Ibland håller jag på att svälta ihjäl för att jag tvivlar mina egna hungerskänslor"

Så lätt det är att krympa en människas alla sidor, egenskaper, kvaliteer, brister, känslor, handlingar, tankar, utsida, insida, upp och ned och bak och fram-sida. Skala av alla lager in på benen. Och därefter bränna skelettet till en hög med aska. Det är så oerhört enkelt att komprimera mig. I mina tankebanor cirkulerar världen kring mig, jag planerar min tid, inte resten av stadens invånares tid. Jag följer mina impulser. Du, du, du och du spelar en roll i mitt liv. Du är en del och interagerar med mitt liv. Det du berättar av ditt liv för mig är en del av den sociala konvensionen som kallas relation och det tillhör mitt liv att lyssna. För att mitt liv ska kunna vara ett normalt sådant finns det en massa människor runt mig som gör det till vad det är. Och i min värld, är det för min skull.

För visst är det ibland enkelt att glömma att vi lever alla i små bubblor där vi tror att vi är mittpunkten i solens vandringsbana. Ekvatorn är min mittlinje och jag är graviditationen. Samlas.

Ibland är det så svårt att inte tänka på andra människor som biroller i dokumentären "Mitt liv". Men det är ännu svårare att upptäcka när man själv bara är birollen. Delar av mina egenskaper passade in i en roll i en annan bubbla. Där jag representerade en behövd individ. Det var inte jag som person som behövdes, utan bara det jag representerade. Resten var sak samma. När min uppgift var fylld, behövs varken jag eller det jag representerar.

Återgår till att spela huvudrollen i min värld istället.

För det finns inga lediga platser i min bubbla. Det finns ingen roll som behöver bli fylld. Den som vill stanna får skapa sig en sittplats.


- I wish we could have met another time, when things were different. But I'm glad that I got the chance of getting to know you. Z