tunde

Över en kaffe funderade vi på varför vi söker människors bekräftelse. Kanske inte bekräftelse från alla människor, men jag kan utan större bekymmer berätta att jag vill att min mamma, pappa, mormor och syster ska vara stolta över mig. Det är definitivt inte några som jag vill göra besvikna. Jag vill ha deras acceptans av mitt handlande.
Varför

Ganska snart reflekterades det över att vi behöver känna oss accepterade av en grupp människor, ni vet den hederliga flockdjurproceduren. Vi behöver känna oss tillhöriga för att kunna fungera.

Ur detta kom en ny synvinkel. Kanske vi inte behöver känna oss tillhöriga i en grupp, det kanske inte för den typen av acceptans vi söker bekräftelse. Utan varandra är vi svaga och kan inte få igenom våra önskningar. Jag vill att min mamma, pappa, mormor och syster ska hjälpa mig att nå mina önskningar, att det ska bli deras öskningar, då är det lättare att uppfylla dem. Och då behöver de bekräfta mina idéer. Vi behöver varandra för att fungera. En välsmord kedja, ett oändligt hav med vågor, vattendroppe efter vattendroppe som maler sin väg genom sten. Vackert.

Eller ren manipulation.

- De som inte frågar de bryr sig inte

Jag hoppas inte det stämmer. Jag öppnar mig inte. Nej. Det sägs, jag öppnar detaljer om livet, men inte om mig. Det är olika saker. It's a difference in being easy and being easy. Men jag hoppas att de bryr sig.

Jag tittar mig själv i spegeln. Det är som en person jag aldrig sett förut. Det har inte funnits tid att analysera mina ansiktsdag de senaste dygnen. Jag har vaknat försenad varje morgon, förstelnad, död. Inför en ny dag jag vet där ja kommer undertrycka mina behov, följa minsta nyck och kontrollera min kropp efter min själviska vilja.

Jag tittar mig själv i spegeln och känner inte igen mig själv. Det är de vanliga ögonen, dock tröttare än vanligt. Hyn med några få små röda prickar som försöker lysa igenom pudret jag slängde på precis innan jag gick på grillfest för... 9 timmar sedan. Nyckelben som sticker ut. Bröstkorgsben som börjar bli tydligare. Ölmage börjar synas i spegeln, tur att den inte visar längre ner än så.

Jag tittar mig själv i spegeln. Drar på kranen och skrubbar skrubbar skrubbar ansiktet med vatten och försöker tvätta bort den förstörda jävla människan i min förbannade jävla spegel. Torkar ansiktet med handduken som hänger bredvid och ser fortfarande samma sjuka människa fast mer lite tydligare ohälsosamma prickar i ansiktet och lite mer blek i ansiktet.

Hon tittar på mig. Och säger till mig att jag ser sjuk ut. Hon säger att jag ser förstörd ut, att jag inte tar hand om mig, att jag medvetet eller undermedvetet skadar mig själv. Och hon tänker inte släppa det förrän jag slutar. Hon tänker slita mig i säng för att få mig att sova de timmar jag behöver, de jag har missat den senaste jävla veckan. Hon märker att jag är nära gränsen. Jag svarar att människor inte brukar säga sånt. Hon säger att det är för att det inte bryr sig. Sedan lämnar hon rummet för att hämta en kompis. Hon påminner mig om att äta min macka. Jag sitter kvar med en öl och mackan. Känner hur tårarna kommer. Hur jag inte kan släppa det hon säger.

Jag sitter med någon annan. Han berättar sitt livs detaljer för mig, varenda fruktansvärd sekund. Jag frågar, jag är nyfiken, jag vill veta. Han säger att han aldrig mött någon så tålmodig till ett livsöde någonsin. Men det är mitt jobb. Jag lyssnar, han talar, men utan intresse för mig.

Jag vettefan. Jag vill att människor ska bry sig. Att de inte ska vara rädda för gränser.

Ett bortglömt kärleksbrev. Tillsynes skrivet i kärlek till någon annan. Döljer ett försvar och kärlek till sig själv. Det kommer från hjärtat, sägs det. Ett bortglömt kärleksbrev, återfunnet och återskapar en verklighet som förträngts. Syftet med det uppnåddes aldrig. Orden är skrivna i kärlek men är bara ett enda stort hån. Förvandlar mig. Gör mig illamående.

Ett bortglömt kärleksbrev finns inte längre. Första bästa eldkälla bränner upp det innifrån ut. Dränkt i en hink med regnvatten. Det är vackert, jag känner mig ond och jag vill gråta. Lager av papper blir bruna, svarta, vita till aska. I varje lager ser jag antydningar till de ord som gör mig så illamående. Jag blir blöt av regnet, mina fingrar är svedda. Väntar på att elden ska ta sig så långt som möjligt innan brevet slängs i regnvatten. Det fortsätter brinna. Vinden gör att askan yr.

Du kan inte håna mig mer.
Idag eldade jag ett kärleksbrev.

Och så finns det de som anser att alla bör vara antinormativa. Är man som normen är man trångsynt. Piskad av media och kändisar. Vem vill vara straight? Det är inte längre okej att vara straight. Är du det fördömer du andras sexualitet, arbetar bakåtsträvande, söker inte inom dig efter sanningen (eftersom alla är lite mer homo). Antinormen låter dig inte vara lycklig i ett förhållande, eftersom man ska sträva ifrån bilden att förhållande=lycka.

Anti-normativ är den ena extrema sidan, normen är den andra. Det är bara en rät 2D linje. Du är mer eller mindre piskad var du än befinner dig.

Substantiv är inte fulländade utan ett subjektivt adjektiv.

Idag har jag ettårsjubileum. Jag har firat med skola, shopping, öl i sol, öl på pub, powernap, sång på NH (ej kronologisk ordning). Jag har firat med en dallrig kladdkaka med människor jag trivs med. Jag har firat med att ta en obekymmersam, oskyldig öl mitt på dagen. Jag har varit nostalgisk.

Jag har tänkt på det gångna året. Känslor av frustration, sorg, hat, ångest, självhat, hopplöshet, förakt. Känslor. Lycka, livslust, kärlek, åtrå. Lättnad.

Rosig om kinderna med en förälskad uppsyn har jag upplyst världen om att idag firar jag ett år med mig själv. Jag har blivit grattad, rodnat lite stolt och känt mig nöjd med min livssituation. Förundrats över att inte andra människor grattar sig själva.
- Grattis, ännu ett år ensam avklarat.

Okej. Det lät hemskt.

Är det hemskt?

Varför grattar jag inte mina singelkompisar lite oftare? Är ensamhet skamfyllt och tvåsamhet målet. Normen. Denna norm. Förstör för oss.

Återkommer. Sovpaus.

Hela köket är uppfyllt utav mig. Jag är överallt. Egentligen på en stol, men överallt. Jag skulle lätt kunna fylla upp hela köket.

Det är många aspekter som får plats inom en enda person. Det är många personer inbakade i en kropp. "Den viktigaste lärdomen jag har fått är att jag bara ser en person i en aspekt av sitt liv, jag kommer aldrig kunna se helheten".

Jag blir arg när kollegor/andra människor säger till en äldre
- Du är gammal/sjuk, det är bara att acceptera att livet förändras
Jag blir arg.
Ett liv är alltid lång tid innan sjukdom utbryter men ett liv är alltid för kort fram tills sjukdom infinner sig. Ett liv är långt nog för att skapa en självbild. En sjukdomstid är för kort för att kunna hinna ändra självbilden men en sjukdomstid känns alltid för lång.
Manliga patienter berättar
- En gång var jag stark.
- Jag arbetade som bonde/militär.
- Jag har boxats på hög nivå.

- .. Nu kan jag inte ens lyfta tandborsten...

JAG HATAR DIG LIVET!

Acceptera inte att du är halvdöd. Acceptera inte att du är gammal. Du är stark. Jag ser dig som den du var innan. Det är den du är, inte den du blivit.

Tycker att det där med att spela svårfångad är en jävligt taskig attityd. Och att sen dra åt helvete långt bort och inte veta när man kommer tillbaka, måste vara lägre än glocalnet.
Tips på love potions någon? I ain't giving up.

I ett intimt sällskap är det svårt att inte trampa varandra på tårna. När mitt egna space blivit lika inskränkt som ditt och vi har öppnat oss. När vi är många som samspelar runt varandra och försöker ta hänsyn till varandras önskningar, laster, sorger. Det blir som en vacker pardans, slingrande, i takt till varandra, några för andra följer. Och trampar varandra på tårna, faller ihop i en hög och skäms.

I ett intimt sällskap blir det enkelt fel. Hänsyn kan inte alltid tas. Valet - är det det egna jaget som prioriteras i förmån för det följsamma samspelet. Personligen tror jag att många väljer sig själva. Jag räknar kallt med att även de jag älskar mest kan "svika" mig ifall det verkligen finns en tillräckligt stark frestelse. Och för mig är det helt okej. Men då gör jag detsamma. En sorts antinaivitet i min för övrigt naiva tillvaro.

Men skuld och ånger tänker jag på dessa tår jag trampat på senaste veckorna. Det är svårt att låta bli ibland, när frestelsen är för stor. Har aldrig gjort anspråk på självdiciplin. Mina steg är för klumpiga i dansen och ibland tappar jag takten. Jag blir trampad på. Det tillhör, vi rör oss ständigt och samspelet ändrar alltid karraktär. Det kanske är återhämtningen som är viktig.

Det är så enkelt att spela den roll man tydligt tilldelas. Jag är publik, du är aktör. Agera. Tankar mycket tydligare när de uttrycks i ord istället för tyst, i min hjärna. Du säger det jag tänker. Du är aktör. Jag ska titta på dig, följa ditt minspel och dina uttal, men när du skriker att jag ska sluta titta på dig står jag nödställd. Vart försvann min roll? Du säger det igen. Jag blir förlägen, obekväm i en roll, ett golv som sakta sluter sig under mig och jag står förlamad. Vad vill du att jag ska göra? Människor som står bredvid varandra, önskar komma nära men den ena ställer sig framför. Knuffar undan den andra ifrån centrum. Ensam. Taggig.

Och jag vet att det är så det är och jag kan tänka det i huvudet, det finns där, det försvinner och jag dricker upp mitt rosa bubbelvin. Men det ageras ut, tydligt svart på vitt och beordrar mig att tänka på mina intryck.

Stoppas upp av en återhållsam tanke, allt jag vill är att tänka på hur snygg jag känner mig i mina nya skor. Allt jag vill ha är någon annans varma hud intill min. Lukta på mitt hår. För en kort sekund. För en natt.

Jag vill vara en som dig, en som personen jag ser på stan, en som passar i normen, en som inte tänjer gränser, en som inte sticker ut, en som kallas lagom, en som man inte kan tycka illa om, kolla snett på, ha åsikt om.

Jag vill kunna gå i min vardag, med rutiner styltade, syltade, statiska.

Jag vill kunna gå i min vardag, utan att behöva minuten, timmen, dagen efter fundera på vad det var jag gjorde, vad jag sa, vad jag svarade, och om det verkligen var det bästa valet.

Jag vill kunna leva utan att konstant blotta kropp och själ i en noga övervägd, oplanerad naivitet.


Är det mig själv jag porträtterar? Hur blev jag sådan?

Jag kan ibland känna att jag utbildar mig till det jag gör, att jag jobbar där jag jobbar, av rena egoistiska skäl. En känsla som krockar med den förväntade bilden på de lågavlöna vårdgivarna, en bild där kvinnor arbetar för sin medkänsla för andra, ett behov av att viga sitt liv åt andras lidande. En strävan efter att hjälpa.

Strävan, behov, medlidande. Tillfredställelse av dessa är kanske också en form av självbekräftelse.

Min drift styrs av en önskan att utveckla mig själv, att lära mig om andras liv och få nya perspektiv. Eller fördriva tiden. I varje patient ser jag en möjlighet, vad de kan tillföra mig. Och sedan har jag lyckats lära mig att mindfucka dem, att med ord få dem dit jag vill, baserat på deras stora önskan att bli bekräftade och sedda av mig som vårdpersonal.

Jag får kramar, blir hembjuden till familjer, blir erbjuden att när som helst komma över på en kopp kaffe och bli visad det fina hembiblioteket som  har fyllts på under decennier. Lovord, om och om igen. För att jag bryr mig om. För att jag älskar dem. Och visst, jag blir tillfälligt lätt förälskad i varje patient och är oerhört tacksam över vad de kan ge mig. Jag önskar att jag aldrig mera slipper se dom på avdelningen, blir friska, förblir friska. Jag får en kick av deras tacksamhet till mig.

Men på det hemska egoistiska sättet
Äckligt

Jag är inte rädd för att bli sedd
Och jag är alltid beredd på att ibland bli vilseledd

Öppnar alla sinnen och låter mig falla i mörkret, jag vet att det kan bli en hård landning men vägen dit gör det värt det. När jag gråtit alla tårar så finns allting kvar inne i mig, all lycka, kärlek, längtan.

-----------------

I'm in twilight och jag missar mitt mål med flera meter, står förvånad, förvirrad när verkligheten krockar med fantasi.

-----------------

Vårt innersta finns bakom allting, finns i allt. Det överflöd vi ofta söker att eliminera då det är i vägen till vårt innersta är faktiskt det ljus som lyser upp det som finns innanför oss.

-----------------

Det är en mardröm. Du är den ultimata förbjudna frukten. Alldeless för tillgänglig för lagens bästa.

Forget me not

Ungdomen, kärleken
Plus det dära som man kallar för passioner.
Längtande, trånande.
Och så denna dragning till varann.

Okloka, purunga.
Inget visste man om krassa verkligheten.
Ensamma, urdumma.
Samt att du var tjej och jag var man.

Och så händer detta som så ofta händer
I vårt fosterland och uti andra länder
Blott för detta faktum att du var en kvinna
Och så det att jag var man.


Vad mycket tid och ork vi lägger på detta. Och vad vi aldrig är riktigt nöjda. Verkar bara gräset vara grönare på andra sidan? Jag vet inte med er, men jag vet hur mina grässtrån ska vara formade och vilken nyans de ska ha, och låt mig säga er; de är jäääävligt klargröna. Och utan insekter. Det finns alltid någon bättre.

Hur många har man inte som singel fått frågan av äldre släktingar: Har du skaffat dig någon speciell karl/flicka än? Är vi halvor utan någon annan, VI är normen, VI är det ultimata, VI är hel? Finns det en sådan frigörelse i att bli en VI? Smälta in i varandra och kunna uttrycka sig i plural.

Tidsfördriv, beroende, instinkt.
Blott för detta faktum att jag är en kvinna och så det att du är man.


Halvpackad, Skärtorsdag.
I en trevlig våning efter firmafesten.
Klädpoker, Otrogen.
För att visa att man var en man.

Slagsmålet, Tandborsten.
Och en sovsäck på ett golv hos en jag kände.
Rättshjälpen, Hemskillnad.
Du fick grabben du för jag var man.

Du fick möblerna och nya grammofonen
Samt min halva lön i underhåll för sonen
Blott för detta faktum att du var en kvinna
Och så det att jag var man.

Vi här i ensamheten har det ganska bra också. Jag kan uppleva att jag har lite feber, men Jag kompromissar med mig själv så Vi är vakna en stund till. Trivs bra i vår relation, vi har mycket givande konversationer, och trots att vi är oense ibland så vinner jag alltid våra argumentationer.

 

Visste du att vi har magiska krafter? I hemlighet lär vi dig att utveckla dessa. Vi lär dig att tämja tiden och du kommer få ett eget lager med ögon att dela ut. Men det är du som väljer till vilken riktning du vill välja att använda magin.

 

Vi ger dig kraften att göra en sekund kännas som trettio år. Eller att göra trettio år kännas som en sekund.

 

Ser du världen skänker du dina medmänniskor ögon. De samlar dina ögon i en plåtburk. Våra blickar är det finaste som vi har. De säger mer än 1000 ord, som det heter. Vilka ord finner vi i dina ögon?

 

Vilken sida väljer du?

Kärlek och respekt är vad vi behöver
Kärlek och respekt är vad vi alla söker
Kärlek och respekt innan vi förblöder
Kärlek och respekt till mina systrar och bröder
Ingen blockerar vägen min vän till friheten
Bara vi har dom verktygen

Hej du framtida sjuksköterska!

 

Söker du dig till arbetsmoral, omtanke och kärlek till din nästa? Då har du kommit rätt. Har du någonsin sett Triss-reklamen? Den där det står "Tänk att ha ditt yrke som hobby"? Om du har det och du kommit in på sjuksköterskeutbildningen, då har du just vunnit på en Trisslott! Du kanske till och med har vunnit högsta vinsten!

 

Jag tänker inte nu gnälla om de patetiska syrre-lönerna där specialistutbildade sjuksköterskor (ex barnmorskor som pluggat i 5 år) som tvingas gå NER i lön efter att de har vidareutbildat sig. Jag tänker berätta att du från och med uppropet lever, är och andas sjuksköterska.

 

Under HEL1 kommer du bli introducerad till sjuksköterskans yrkesetiska kod. Där står det att sjuksköterskan alltid ska vara en förebild för människan för den rätta vägen. Och vi får aldrig backa undan när vi ser en människa fara illa. För mig var detta bara ord, en slöja, en förfining av kiss, bajs och antibiotika.

 

Jag kan berätta för dig nu, framtida sjuksköterska, att du kommer leva för ditt jobb. Du kommer att ha arbetat på dygnets alla timmar och ditt jobb tar inte slut. Ditt ansvar är patientens välbefinnande och för att kunna stödja upplevelsen av hälsa kan du inte sky några medel som helst.

 

Och nej! Du får inte äta frukost innan du gjort klart morgonuppgifterna, du äter inte lunch förrän medicinerna delats, patienternas rumpor är torkade och alla dina patienter har ätit sin lunch. Och du går inte hem förrän alla anteckningar, epikriser och synergier är skrivna. Det finns ingen morgondag då detta kan göras. Du arbetar med lidande människor och deras lidande upphör inte för att du måste dricka en kopp kaffe. Du jobbar tills du är klar.

 

Du kommer arbeta på din fritid. Grattis till vinsten.

Jag vill döda Liemannen. När han drar friska människor ner mot avgrunden. På jobbet hanterar jag det. Jag kan se på någon av de underbara personer jag lärt känna och tänka "Jag kommer aldrig mer träffa honom/henne, nästa gång jag jobbar är h*n död". Och jag kan nu göra det och bara gråta på insidan.

Men jag känner mig så jävla maktlös och upprörd när vänners föräldrar insjuknar och hoppet bara slocknar och livet är en kamp mot klockan! Jag dras med i sorgen för att min vän sörjer. Det är en del av livet men ibland är det fan inte rättvist.

Hade jag lämnat mig till impusler hade jag gjort allting jag strävar ifrån. Den extrema, destruktiva, verklighetsflyktiga kontrollbehovet med motpolen att släppa allting och bara leva dagen i spontana ryck, reflexer. Jag utan kontroll med all kontroll hade suttit med randiga, blodiga armar. Smärtan bedövar, jag kan titta på mina rena armar och inbilla mig hur känslan av ett rakblad i huden hade varit. Jag hade rökt mig hög varje dag för att släppa världen. Jag skulle svälta, för kontrollens skull.  Promenerat flera mil för fokus på annat, druckit mig redlös till frukost. Hetsäta mig stum för att sedan kräkas upp allting.

Det är något som hindrar mig, är det rädsla eller är det skam. Det är något som gör att jag stannar på vägen och inte vandrar bort bland lummiga stigar där jag inte vet vilka stup som väntar. Kanske för att jag är höjdrädd.

Jag vill inte veta vad du åstadkommit, utan vad du givit.
Du försörjer dig på det du får, men skapar liv av det du gett.
Samariten, din näste, karma. Där moral möter själen.

Jag lär mig att leva vid sidan av döden. Vrider och vänder i skuggan av liemannen för att bokstavligt talat torka bort skiten som rinner ur en halvdöd människa. Fuktar munnar med hjälp av en tuss och en lie.

Men jag älskar det.

När vi ännu inte känner livet, hur kan vi då känna döden? - Konfucius