tunde

Vandrande, oskyldig och ovetande längs nattens vägar. Väntar på en buss som aldrig verkar komma. Världen snurrar och alla snurrar med mig. Det stora fordonet bromsar in och jag följer vågen in i värmen. Värmen? Det var ju varmt även ute. Följer hur som helst med in, det kanske var vindstilla i alla fall. Söta ansikten, skrattar och ler, igenkänningsfaktorerna ökar. Några igelkottar och rep senare och jag var fast.
Plansmideri och beräkningar, ty jag är en besutsam person när det gäller vissa saker. Samtidigt invävt i en slump så komplicerad att även den verkade ha sina syften. Och den ständiga påminnelsen om att hopplöshet är en dygd.
Obönhörlig är slumpen inte när regniga lördagar bjuder på lera, olja och franska kompositörer. Förvåningen sköljs snart undan och färgerna är lite starkare, dofterna lite godare och stegen lite lättare. Även under den mest ensamma natt återfinns tillslut soluppgången och mötet var som skrivet i en bok. Och klockan fortsätter ticka.

En kväll, såsom många andra kvällar, satte jag mig på en buss. Sedan blev livet inte riktigt likadant.

slår
mitt
huvud
blodigt
mot
väggen

Som om livet inte är svårt nog så komplicerar vi det för varandra. Kör in på en trångsynt väg och vägrar vika av på avkrokar. Det fungerar bra att använda samma mall åter och åter igen men hur ska saker utvecklas om alla trampar i samma gamla fotspår? Det blir som den där valsen där första lektionen handlar om att inte trampa varandra på tårna. När du kan det, då är du välkommen på resten av kursen. Men först måste du lära dig att gå som alla andra.

Som tur väntar äventyr med musik som går att tolka på oändligt många vis, som tur väntar äventyr med dans som oavsett alltid är rätt. Där jag kan vinka till dig och säga "Tja, har du det chill? Schysst, det har jag med!" och sedan dansa vidare. Att jag ännu inte tagit examen i "Trampa i samma takt - 78 hp/år" gör mig oftast ingenting.

Rösten som får mig att spinna.
Rörelserna som är en dans i mina ögon.
Sagor som vaggar mig till söms.
Blick som lyser av lycka.

Skjuter upp mitt liv. Går genom gråa dagar. Väntar på silverfatet.

Jag hade glömt bort dig fast du var där, fast du ändå inte var det.

Alla energier som strålar ut, olika beroende på humör och tankar. Jag är som ett magnetfält som hela tiden byter riktigt pågrund av utomstående krafter. Blås svagt på min kind och förändra mitt liv i ett ögonblick.

Alla känslor är sanna när de känns. De är sanna för det egna jaget, i alla fall för en stund. Sedan kanske de inte överrensstämmer med verkligheten men upplevelser är trots allt lika sanna. Det är svårt att säga vad i verkligheten som är verkligt eller inte. Det finns mycket subjektivitet.

Så när allting känns skit och orättvist, när jag är ett offer av samhället och andra människor, då är det för mig, en del av mig, sant. Måhända att jag vet att min känsla tänjer aaaaningen på den verklighet jag vet är verklig, men det blir trots allt summan av alla intryck jag har.

Det blir svårare att hålla kontakten. Jag vill be om mer men vågar inte, det vore orätt. Jag behöver mer, men kan inget kräva. Jag vill åtminstånde ha ett andetag, ett hjärtslag.

When ever it's real.

Kontakt med verkligheten, världen. Ensam i en sal full med människor, ensam och isolerad. Men ögonkontakt, en hälsning, kan göra det på riktigt. Bekräfta andras excistens, bekräfta sin egen.

Alla liknelser det går att göra. Det sociala samspelet mellan människor kan liknas vid både atomer, där atomerna ibland möts, bildar molekyler och delar elektroner för att sedan skiljas åt igen, eller med planeter, solsystem och rörelserna i oregelbundna mönster. Livet är allt för mycket som en skärm och vi filtrerar både vad vi ser, vad vi vill se och hur vi ser det. Samma sak med vår hörsel. Vi leker storebror till oss själva.

Men att låta sig slutas totalt av någon annan, en kort stund, andas samma luft och röra sig i samma rytm. Då blir allting riktigt intimt.

När jag tror på min verklighet lever jag ett liv som inte finns. Lever på inbillad tid och energi. Inbillad ork. Det blir alltid lite extra spänning när jag får uppleva korta ögonblick som timmar långa, dansa eller när jag flyger fram istället för att gå. Jag har frihet när jag går igenom väggar.

Sedan kommer de tillfällen när jag går in i väggen men inte genom den. Slår i, huvudvärk och fruktansvärt yr.

Kallet till den verklighet jag inte tror på dyker upp ibland och jag är då inte längre den flygande superhjälten, utan slår snarare mitt ansikte blodigt mot en trottoarkant. Energinivån ligger på 0 och jag behöver starta om. Sätta stopp och skapa mig en ny startbana, där jag kan åter ta sats för att komma upp i luften.
Först ska jag bara ta mig igenom alla känslor som tynger mig ner.
Så att min verklighet kan bli verklig! Och jag kan fortsätta dansa!

När du lyckas blanda känslorna av att kissa på sig, hoppa genom ett fönster, gråta, bubbla, vakna, svimma och springa in i en vägg, då flyger du. När pling-ljud, burrrrrrr-ljud, fotsteg och viskningar nästan gör dig döv, då flyger du. När blått är allt du ser i en värld full av sevärdigheter, då flyger du. När varje födelsemärke har kopplats samman till ett stort mönster på din kropp, då flyger jag.

Bland det värsta är när förakt uppstår parallelt med kärlek. Det är så motstridiga känslor att slutprodukten sällan blir annat än skam och skuld.
Och sådan djup ångest att spåren syns i hela kroppen.

Jag ger dig en unik sidvisning.

Oftast dansar vi till olika musik, men det går bra eftersom det främst är melodin som skiljer dem åt. Takten är densamma och vi trampar inte på varandra.
Vi dansar runt varandra, slingrande eller hoppande på var sin ände av sängen.
Ibland dansar vi till samma musik. Då uppstår fyrverkerier och ljus.
Oftast dansar vi till samma musik, men ibland resulterar det i oljud, snubblande ben och blåa tår. Då får vi sitta i varsin sida av rummet tills låtarna är slut och försöka igen med nästa.

Kroppen är mitt kärl. Men det är märkligt att jag inte döljs inom dess skal.

Ibland är det desperata behovet så okänt att lösningen överraskar, häpnar och frigör.
Ibland är känslan endast en kunskap som hjärnan vet.

Kontroll, ser de osynliga ledarna från mitt huvud till ditt. Kontroll. Dance puppet, dance. Du är min Malkovich.

Varför har bilder och fotografier sådan stark effekt på oss. De framkallar minnen, såklart, men det verkar som att de också bekräftar en excistens, eller en händelse. Som att när bilderna försvinner så kan även en verklighet raderas, då det inte finns andra bevis för det än det egna minnet. Och vadå, minnet är aldrig verkligt?

Regelbundet raderar vi bilder som för att förtränga något som faktiskt har hänt. De bilder som aldrig egentligen tittas på. De liksom påminner dig om den verklighet som en gång var sann. Raderar du dem är det kanske enklare att förtränga.

Kärlek är egoistiskt. En extra tillsats i livet, en känsla av harmoni finns i att ge kärlek. Och det rymmer ett så himla stort skratt.

Och så kom prinsen och kysste Snövit/Askungen/Törnrosa/Lilla Sjöljungfrun/Rapunzel/Prinsessan på ärten/Fiona, och så levde de lyckliga i alla sina dagar.




Det finns ingen riddare på vit häst som räddar mig. Min spontana, mycket undermedvetna, tanke var nog att min tid av självbekräftelse nu var slut. Någon annan har rollen som Min Bekräftare. Riddaren, liksom. Jag tror inte heller att jag förväntar mig att bli accepterad. Min självbild är att jag inte går att acceptera fullt ut. Min självbild är att alla kommer ha ett horn i sidan till mig, oavsett. Och så är jag ju ganska envis, och stolt. Dålig kombination. Jag vill verkligen bevisa att min självbild stämmer, för att jag inte tänker backa, stolt som jag är, så jag provocerar tills ingen står ut med mig. Men jag gör det omedvetet! Jag vill inte vara elak, dryg, sårande! För egentligen så är jag ju inte omöjlig.

Jag är drottning av dubbelmoralen. Jag vill vara oberoende, samtidigt som jag vill bli bekräftad av någon annan. Men jag vet att ingen kommer kunna bekräfta mig, eftersom att jag inte tror mig kunna bli accepterad för den jag är.

Så låt oss reda ut det här.

Den som i slutändan ska stå ut med mig är jag. Och det är ingen annans jobb att stå ut med mig.
Om jag inte kan vara med mig själv, kommer ingen annan kunna det. Låt mig njuta av tystnaden och låt den fylla mig. Låt mig fyllas av mig själv, låt mitt sinne nå ut i varje del av min kropp, varje fingerspets. Jag har saknat mina tankar. På en gräsplätt där mitt enda sällskap är mina andetag.


Jag vet inte riktigt hur man gör sånthär.... Troligtvis därför jag flytt när någon kommer för nära. Men jag vill inte fly, men jag vill inte bli hallt, jag vill konstant vara hel själv. Jag vill kunna vara själv och inte känna att något saknas mig! Jag vill längta, men inte sakna!

Hur mycket kärlek får plats i ett hjärta?

Hej Bekräftelsebehov.
Du suger. Du tar upp mina tankar och du sprider dig som ett gift i hela min kropp. Jag känner varifrån du utgår, då hela min buk är uppsvälld, en enda svulst av bekräftelsebehov. Jag känner hur du kittlar mig i lederna, det rycker i mina fingrar och spänner mina axlar. Du tar över min kropp och mitt sinne. Mina känslor.
Bekräftelsebehov, du suger verkligen. Du är full av dubbelmoral, dubbelmoral i sådan grad att till och med den stabilaste varelse skulle bli lika yr som om han suttit på en gunga någon har snurrat 100 varv på och sedan släppt om han upplevde dig. Du är som om två små mini-me skulle sitta på vardera sida av mina axlar och viska uppmaningar i mina öron.
Du går som en epidemi genom städer. Jag ser brödrer och systrar drabbas av dig. Hur du äter dem upp inifrån, hur de går från att vara människor med stolt hållning och god självkänsla till att bli ynkliga, osäkra. Deras desperation efter bekräftelse är densamma som Smeagols efter Ringen. My precious.
Jag hatar dig, bekräftelsebehov, för jag vet inte riktigt vad jag ska göra av min längtan efter dig. När jag får dig så får jag en kick som håller mig flytande över molnen. Det är en fin känsla. Det framkallar beroenden. Min längtan efter dig blir ett sug och det som driver mig framåt, varje minut är förhoppningen att jag ska få dig. Att jag ska få uppleva dig. Känna dig! VILL HA DIG!

Jag ska andas och vänta. Du är bortom min kontroll och jag är din slav. När du vill ge mig tillfredsställelse står jag tillgänglig för dig. Insuper allt du vill ge mig.
Du äger mig.

MVH

Trygghet av närvaro.
Öppenhet inför ett lyssnande öra.
Intresse av en annans själ.
Andas in en doft.
Lugn av närhet.
Sug i magen av en kyss.
Saknad vid frånvaro.
Magnetism av en kropp.
Pirret av ögonkontakt.
Fnitter. Bara för att.
Lycka av en helhet.