tunde

Igår var det balkankväll på deluxe. Tummel spelade, ett sjumannaband med fina toner, glada miner och hög energinivå.
Som vi dansade.
"Hepp hepp hepp hepp"

En gång tog jag mig tid att titta runt på människorna som svettiga rörde sig tillsammans med mig.

Det var en vacker variation människor. Från hela europa. Och alla kände att det var just deras musik som spelades. På de ungerska festerna så spelas även slavisk musik. Tjeckerna spelar den, estlänningarna, italienarna, kroater, serber, bosnier. Det är allas musik. Hur mycket våra förfäder och föräldrar än krigat, för vilka vi flytt, kämpat mot och kämpat för, så enas vi under dragspelet och hepp hepp hepp. Och vi glömmer våra fördomar och vårt inlärda förakt.


Mitt nyaste problem som faktiskt inte är nytt utan har besvärat mig i flera flera år är nationalitetskänsla. Hur kan jag känna samhörighet med människor i ett land jag aldrig bott i bara för att vårat modersmål är densamma? Och hur kan jag känna mig hemma i en kultur som egentligen aldrig var min?
Illusion?

Igår tyckte jag att det var dags. Så idag gjorde jag det.

Jag vill hem jag vill hem jag vill hem, men vilket håll är det åt?
Det finns en magnet och
det är moder natur.
som dess barn i dess famn är jag alltid hemma,
men jag söker den så sällan.
varför?
är jag lurad,
fastkedjad coh naglad
vid stadsporten

men det är så mycket som hindar mig att leva
som jag tror att jag vill leva
Betraktaren

Läser texter av Räven. Och det finns så mycket Athman i dom. Och så mycket övermänniska, fast på ett ödmjukt sätt. Det är vackert; man kan tvaga sig i helgat vatten, man kan bikta sig för en kyrkans Fader. Man kan bli lärd inom så många ämnen, vacker som få.
Men det är Athmans flod man ska kunna tvaga sig i, det är sig själv man bör bikta sig inför. Vem offrar jag för, ber jag inför, om inte för Athman?

Men hur?

"Mitt liv innehåller liv
när hände det sist?
så många jag ser som inte ler och finner sig i det.
räknar bort sig själva, för visst
kan man väl inte var lycklig i en sån här värld.
lyssnar du nånsin på dig själv?
vågar du inse att allt du har inte är ditt
jag är inte nånting
bara nånting du trodde du behövde, trodde du fann
men som aldrig fanns inne där ingen når.
når du dit?
vill du våga tåras? falla? bedåras av livet på livets vis,
eller fastnar du hellre lite mer,
skalar bort några fle valmöjligheter.
försvinner lite mer för att slippa vara god
på de godas vis,
bara vara god på de falskt godas vis
Älska dig själv som du älskar någon annan"

Jag är rädd. Faktiskt, fruktansvärt feg.

Jobbade idag från kl 6.45. Gick bredvid som uska tillsammans med en kvinna på snart 30 år, låt oss kalla henne för Hanna. Jättesöt och glad, smart tjej. Hon älskar sin son över allt annat, en pratig pojk på 1,5 år. Vi hade en stund över så hon var tvungen att ringa lite samtal till Försäkringskassan. Jag är medveten om att hon och pojkens pappa inte är bästa vänner direkt. Vi gick in i en modul, jag ritade och hon ringde runt.

- Min sons pappa vägrar betala underhållet, säger hon.

Jag hör allt om deras förhållande. Hur han bröt ner henne, år efter år. 10 år, för att vara exakt. Hon blev gravid och han var otrogen med hennes bästa vännina. Nu bor han tillsammans med henne. Och han bryter fortfarande ner Hanna. Använder deras gemensamma son för att fortsätta plåga henne. Lämnar henne aldrig fred, hittar alltid nya saker att gräla om.


Och jag kan känna sån rädsla för att själv hamna i samma situation. Det är ju inte omöjligt, det är inte som att allt har gått jättebra i tidigare relationer. Varför skulle det inte kunna hända igen? Att våga lämna ut sig till kärleken... Kräver mod. Varför finns inga garantier? Är jag för rädd?

Har lagt upp den innan, men det skadar ju inte att göra det igen


Det här är ingen kärkeksdikt

Vid bordet bredvid mitt på biblioteket igår satt två killar. Inget speciellt med dem, de var väl kanske runt 22-25 års åldern, snackade med varandra och fnittrade. Tog egentligen inte större notis av dem, förrän jag råkade titta upp när de lutade sig över bordet och började viska med varandra. Då ställde sig den ena upp och gick fram till den andra och kysste honom.

Först så blev jag helt jävla ställd. Där står två killar och hånglar och kladdar lite innanför tröjorna på varandra och smeker varandra över håret.
Inte ens jag skulle göra så på ett bibliotek!

Men de såg så jävla kära (och kåta) ut. Kärleken är ju fantastisk i alla former. Tänk att människor blev förklarade sinnessjuka, att de än i dag diskrimmineras för sin kärkeks skull. Att visa sin kärlek är en rättighet som alla ska ha.

That's right, throw your weapons up.

Inatt drömde jag mardrömmar om bubbelpooler.

Sitter och frågar mig. Men jag vet inte riktigt vad... Känner bara frågan som maler men vägrar definiera sig själv.

Jag önskar att jag skulle kunna stanna klockan, vara kvar i ett tillstånd; ett känslotillstånd eller på en plats eller mitt i en aktivitet. Känna ruset lite längre. Känna vemodet någon sekund till. Ha tid att skriva färdigt en mening...

Men allt följer ett mönster. Det går regelbundet, precis som årstider, som dygnet, sekundvisaren. En fas tar slut där en annan tar sin början. Som små paradigm. Ibland överlappar de varandra. När "just nu"-jag inser att just nu håller på att ta slut och att framtiden närmar sig. Eller när "just nu"-jag tänker tillbaka på "för 5 minuter sen"-jag. På sorgen, på lyckan. På de simplaste känslor. Till och med Harry Haller har sin bild på flickan uppe på väggen.

Vemodet slår till när man inser att ett ögonblick kommer att ta slut. Och det nya målet är att uppleva det igen. Påminner om naturens vilja att kunna återskapa balansen när något plötsligt blivit bragt ur jämvikt.

Eller så är det bara människans bekräftelsebehov som aldrig felar.

Känner att det är tugnt nu. Bredbandet som skulle kommit inom någon vecka skjuts upp ytterligare 4-6 veckor.

Känner att det är tugnt nu. Träningsvärken är något helt annat, inte den vanliga sköna smärtan. Jag kan knappt röra mig

Känner att det är tugnt nu. Sitter på Clinicum i Norrköping, tvingat mig hit i nervsmärtor och träningsvärk. Kan ändå inte göra Durewall idag heller.

Känner att det är tungt nu. Inga csnpengar förrän Durewall. Hyran väntar...

Känner att det är tugnt nu. Utbytesstudentlapparna tänkte jag ju lämna in idag, nästsista dagen. I forgot.

Känner att det är tugnt nu. Kusin jag saknar dig, jag älskar dig, kom hem

Känner att det är tugnt nu. Pendlar mellan det himmelska ljuset till det mörkaste djupet.



Vi är bara varelser, med en möjlighet att bli människor. Vi är som fisken, som fågeln, som masken, som spindeln. Med möjlighet att bli människa. Men vi måste ta steget längre, tänka och öppna oss. Ifrågasätta och revoltera, ifrån det dagliga slentrianet av gnäll, sorg och lycka. När vi kan ta steget längre, bortom allt som heter måste och ska enligt normer och samhällsmoral som skapats av lagar. I horisonten kan man skymta sina egna regler och sin moral. Där finns människa.

Stod i kön till bankomaten idag. The ATM, the Alien time machine, som the homeless guy i How I met your mother säger. Och nog var det en annan Alien-time-machine-anhängare som stod och skulle ta ut pengar idag. En psykiskt sjuk kvinna (~50 år) stod i lång vinterkappa, stora kängor och tovigt hår och pratade med sig själv medan hon skulle ta ut pengar. Och det tog tid. Och hon tog ut flera gånger och sen stod hon och gjorde ingenting. Det tog som sagt tid..

Men jag har all tid i världen.

Alla har inte det. Eller.. de tror sig ha bråttom någonstans. Bråttom till att ta ut pengar typ. En annan kvinna i samma ålder men som skulle diagnostiserats frisk stod i kö med sin dotter. Kvinnan (blonderad och med massa blåglittrig ögonskugga för att se lite yngre ut) stod och stampade med fötterna i marken, otåligt. Hon mumlade lite för sig själv att "Herregud vilken tid det ska ta". Hon sökte med blicken till oss andra, det hade blivit en skaplig kö. Försökte möta någon annan blick som utstrålade samma förakt mot den psykiskt sjuka kvinnan. Jag vet inte om hon mötte någon som delade hennes fördomar, hennes förakt. Men fan heller att jag kommer möta den.


Men ändå sitter jag här, fullständigt motsägelsefull och svinig. Biblioteket har några saker som jag inte har. De har internet, och de har skumma människor. En kille som gick i min klass på civilingenjör sitter vid samma bord som mig och två andra. Jag känner honom lite, men jag vill inte prata med honom. Man fastnar i de skummaste konversationerna om aliens och hur CIS har opererat in ett chip i hans hjärna, och jag är inte alls på humör för det just nu. Så jag sitter med blicken väldigt fästad mot datorn.

Happy
Fotboll ikväll
Avskedsfest till Linus imorgon
Årsmöte nästa vecka
Söka manusgruppen nästa vecka
Ibsen nästa vecka
Marsbäcken med spexare nästa helg
HEL2
Franska på halvfart i vår (Läkare utan gränser - here I come!)
Skicka in resten av papprena för Erasmussökandet (England - here I come!)
Fortsätta stipendiesökandet
Brazilian jujutsu igen
Bujinkan Budo Taijutsu som nybörjare

Åh vad jag älskar att ha mycket att göra!

Lyssnar på Göran Hägglunds tal under Almedalsveckan. Visste ni att höga skatter gör att människor, sjuksköterskor, bilmekaniker m.m., får mindre makt att styra över sina liv? Att det minskar friheten för oss? Visste ni det? Det visste inte jag...

Jo men så är det! När sjuksköterskan måste betala de extra 500kr till samhällets välfärd kanske hon inte kan köpa cykeln till dottern eller att åka på semester under sommaren.

Tänker på stackars personalen på avdelningen där jag hade min praktik. Sjuksköterskor, precis som de Hägglund pratar om. Den minskade skatten högern förde in som skulle ge (hör och häpna!) över 1000kr MER i månaden till den enskilda personen (läs: till de lite rikare personerna) gör att landstingen som inte var speciellt välnärda innan högern får styras på mer luft och systemet byggs upp på fler bubblor. Sjuksköterskorna får mycket mera frihet med de 500kr extra i månaden. De blir tvingade att jobba varannan helg och att gå upp till 100% istället för de 75% de kanske hade innan. Det är billigare för landstinget att införa en fyra-periodssemster istället för två. Första gruppen sjuksköterskor och undersköterskor går på semester i början av maj. Sista gruppen kommer tillbaka i slutet av september/början av oktober.

Allt för friheten, eller hur Hägglund?

Men det är i alla fall tur att vi har låga skatter nu. Annars kanske jag hade börjat sälja sex eller knark.

Blånekelsen slår till. En av mina bästa vänner på högstadiet vände ryggen till mig första dagen på gymnasiet. Jag var ju inte cool längre.
Inte hört av honom sen dess.
Nyårskvällen bjöd på mycket tid med honom, direkt till samma intressanta samtal som vi hade på den tiden när vi var 14-15 år. Varför, undrar han, varför tappade vi kontakten? Jag har inte sett dig sen sommarlovet efter nian, var har du varit? Jag kommer ihåg hur jag låg i ditt knä och vi snackade flera timmar.
Jag har sett honom flera gånger sen dess. Vi har haft ögonkontakt flera gånger sen dess. Det säger jag. Han har alltid vänt ryggen till. Han blånekar. Sånt gör inte jag, menar han. Han blånekar lite till, säger att han är en hederlig kille, ärlig som få och att han aldrig skulle göra så mot sina vänner. Social tonårsstatus är något som inte finns i hans värld.

Och jag har inget emot att sitta och hänga med honom trots hans feta lögn mitt i mitt ansikte. Tror han verkligen själv på det ens? Sitter gärna där ändå, därför att jag vet att nästa gång jag går förbi honom och han är med sina häftiga vänner så kommer han att titta bort.
Och jag överlever.

Nu har jag glömt. Glömt den lyckliga klumpen i magen, i bröstet. Den där mitt hjärta slår dubbla slag av att läsa ett namn, höra en röst, se ett ansikte. Det var väl dags, jag visste ju att det var fåfängt och onödigt, att det bara var som att försöka strypa sig själv med bara händerna. Bäst att växa upp, bäst att mogna lite från de där löjligheterna. Jag ska sluta vara naiv och börja se allt som svart vitt eller grått, inte rosenrött. Ska bara koncentrera mig tillräckligt mycket så är jag tillbaka som en person utan större spontana humörsvängningar.

KONCENTRERA

Så. Färdig.

Mina ögon flyr lite snabbt över datorskärmen. Läser.

Fan.

Tillbaka till ruta 1.

Saknar att stå bland massa okända människor, som tillsammans med mig skapar gruppen "publik". Vi står på golvet i en gemenskap, en gemensam kärlek till musiken vi hör. Vi står och dansar tillsammans, olika takt, olika rörelser, men ändå tillsammans eftersom det är till samma människor, till de som skapar musiken för just våra öron just den kvällen. Vi bildar en helhet, en klump, där man får tillåtelse att känna vad man vill så vi är en grupp men ändå individer. Och jag saknar känslan av att bara få vara med en massa människor som också bara älskar sekunderna som går förbi.

http://astigmatix.deviantart.com/art/In-Audience-I-87468071

Idag såg jag min första döda människa. Det var väl dags kanske? En patient som jag träffat ganska mycket i alla fall, relativt ung kvinna med barn. Dog. Det var väntat. Men hon dog i morse. Jag fick hjälpa till att klä om henne, tvätta och borsta håret. Bädda rent i sängen så att det var fint. Städa lite. Enligt rutin.

Alltså döden. Vad fan är det för något? Vad jag tror? Jag tror att döden är en celldöd där inte kroppens celler längre arbetar och signalerna i kroppen försvinner. Jag håller stenhårt på det. Varför? Rädsla, så klart. Det är en väldigt enkel lösning på alla världens problem. - Nej, du kommer inte till himlen. - Nej du hamnar inte i skärselden. - Nej, du föds inte om till en pissmyra om du varit elak, eller en människa igen om du varit snäll (varför människa egentligen, är vi på toppen av "bra organismer"-skalan?).

När jag förklarar allt med biologins logiska värld behöver jag inte oroa mig, jag behöver inte bli rädd att en förvirrad själ lämnar en kropp för att ta sin boning i någon annan. Jag behöver inte oroa mig för spöken. Jag behöver inte ta ansvar och konsekvenserna för mina handlingar i en annan värld. Men varför tystnar jag när jag går in i hennes rum? Vad är det med hennes döda kropp som får mig så kall, så obekväm, så fascinerad?
Torbjörn kommer in i rummet, han ler lite.
- Jag älskar tysnaden, säger han. Jag tror att hennes ande vandrar runt i rummet ett tag efter döden, och att hon tittar på oss när vi gör iordning hennes kropp.
Det är inte svårt att veta vad Tobbe menar. I sängen ligger hon, som om hon sov, men ändå inte. Askgrå i ansiktet, det svarta håret i tovor, håret som var hennes stolthet men som skulle falla av efter alla behandlingar. Hennes läppar är torra och sprukna. Eller var torra och spruckna? Hon ligger med armarna uppåt över huvudet. Hennes son grät bredvid henne för en liten stund sedan. Det ser ut som när jag lämnade rummet på kvällen dagen innan, men det är ändå så stor skillnad.

Varför tystnar jag när jag går in? Varför får vi alla ett allvarligt ansiktuttryck? Här låg nyss en levande men lidande och allvarligt sjuk kvinna. Detta var det bästa för henne, detta var befrielsen. Vi har sån respekt för den döde och livlöse, mer än för den levande med hopp. Varför? Ingen pratar skit om den döde. Varför?

De döda vet mer än oss om det ingen levande kan få reda på..

Är det bara rädsla?

Kommer få 5000kr av Daniel för Shiva och alla hennes grejer. Det är mycket pengar. Funderade på vad jag skulle göra med dem, tänkte att "nu har jag verkligen råd med en ny snygg vår/sommargarderob!".
Men nej. Ska jag lägga mitt lilla hjärta på kläder? Nej. Det är för obetydelsefullt. Egentligen vet jag inte vad jag ska göra med de pengarna. Tänkte köpa lite saker till lägenheten, men inte för allt. Kanske åka iväg i sommar? Kanske en ny katt om ett år eller så... ? Eller spara för tuffa tider. Men det finns verkligen inget som jag känner att jag skulle kunna göra för pengarna! Jag jämför allt med att ge bort henne, att liksom... hon är pengarna, om jag lägger dem på kläder så skulle det vara som att byta bort henne mot kläder. Eller byta bort henne mot en semester. Det går inte att lägga ett älskat husdjurs värde i saker. Jag måste separera henne från de 5000 kronorna... Annars kan jag lika gärna spola ner dem i toalettstolen.


Fyra dagar kvar

Jag har alltid varit lite extra attraherad till de där lite tysta, djupa personerna. Som jag vet sitter och tänker på samhället, religion, politik och samhällsideal. Som skriver långa reflekterande texter, och som i slutet av texterna aldrig kommer fram till något. Som reflekterar bara för reflekterandets skull. De personer med  vänsteråsikter som nästan nuddar vid extremisterna, men är lite för tysta för göra det öppet. Lite lagom mystiska, smälter in bland alla andra, men som man ändå ser sticker ut. Inte genom att ha rosa hår eller tio piercingar och tatueringar över hela armarna, utan de har som en aura av... av något, någon kreativ filosifisk aura. Ett leende som visar hur behagligt nöjda de är i sig själva, ögon som speglar alla dessa tankar.

Dessa människor dras jag till. Därför att jag tror alltid att jag kan få utlopp för mina tankar och dela reflektioner. Jag tror att jag kan lära mig, utvecklas, förstå hur andra tänker och se världen ur ytterligare ett perspektiv.

Men jag får alltid en sån känsla av att behöva bevisa något för dessa människor! De sitter där och smuttar på sitt vin eller den mörka alen, som om de skulle tillhöra en lite visare skara. För dessa människor måste det första intrycket berätta allt om hur djup man är, man måste också ha den där looken som de själva har. Det ska synas direkt att man "är en av dem".

Annars är man inte välkommen.

Man sitter där med det här gänget, eller kanske bara en enskild individ. De tycker inte att de kategoriserar, de är ju helt fördomsfria. Men ändå erkänner de att det är klart att de har fördomar och kategoriserar, det vore ju fruktansvärt oinsiktsfullt att tro att man inte gjorde en så mänsklig handling.

Jag säger någonting. Och jag får knappt något svar. Ingen hjälp till att fortsätta samtalet, inget försökt till något nytt samtal. Jag försöker igen, för en del pinsamma tystnader är faktiskt pinsamma. Misslyckas åter. Inom kort bryts sällskapet upp, någon av oss lämnar bordet eller platsen.

Jag vet att personen eller personerna har en fantastisk förmåga att uttrycka sig i ord! Jag vet att jag skulle kunna prata om allt i flera timmar, flera dagar! Och fortfarande inte komma fram till något svar. Bara prata, diskutera, reflektera. Bara för att det är givande, bara för att det är roligt. Men ändå kan jag inte bevisa det, när det är just det jag vill bevisa för de uppstoppade jävlarna som jag så gärna vill dela tankar och åsikter med!

De sitter där... Jag går. Ingen säger något om mig. De kan ju inte sjunka till nivån att de pratar bakom en annan persons rygg. De kategoriserar inte, de har inte förutfattade meningar. De bara såg direkt att jag inte hade något att bidra med genom att se mig och höra mig yttra några ord. Och sedan vägrade att ge en ärlig chans.

Jag måste sluta upp med att söka mig till såna här personer. Mina nya fördomar kring dem är att de bara söker bekräftelse genom sina tankar, tankar som de har stulit från ett antal bloggar.

Får helt enkelt vänta till Växjö och prata öronen av min mor.

Sitter och läser på olika forum.. Om en timme ska jag duscha och sen bär det av på förfest hos Katta.

Läser om psykisk misshandel, om personer som är eller har varit i destruktiva förhållanden. När misshandeln har pågått en längre tid har den misshandlade personen förlorat sin självkänsla, sin tro, sitt hopp. Personen har förlorat sig själv, kan inte längre ta egna beslut och tvivlar på sin uppfattningsförmåga och intelligens.

Staten kan inget göra för dessa kvinnor som har levt i sådana förhållanden, det är inget brott. Inget straffbart. Det går inte att ta på, det är inte blåmärken, det lämnar inget blod. Dessa kvinnor bryts ner och succesivt blir mer och mer beroende av sin partner och världen cirkulerar kring att göra honom nöjd. Att han inte ska skrika. Vilket han ändå gör... Spänningen när nyckeln vrids om på ytterdörren; vad kommer det handla om den här gången?

Dessa kvinnor skriver på forum hur dåligt de mår, hur de fortfarande bli trakasserade med mail och lappar på dörren. Hur de kan få samtal mitt på natten även fast de bytt nummer. Såren läker på utsidan, men ärret består på insidan. Det tar år att ta sig tillbaka, att hitta sig själv. En kvinna skriver att år av samtalsterapi inte har hjälp, en annan stannar några sekunder extra mitt på bron som hon går över. Funderar, är det värt?

"Jag blir hellre slagen till golvet än att bli utsatt för psykisk misshandel igen"

De är offer av en psykisk misshandel
Mamma säger att jag också var det. Ett offer. Som grävt sin grop genom ett destruktivt förhållande. Fast i ett nystan av ångest, rädsla och oro.

Men jag är inget jävla offer!

jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann jag försvann
I dimman